Predikningar Ingmar Svanteson

”Var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.” Det gäller både barn och föräldrar, både underordnade och dem som är satta att leda. Barnen uppmanas av aposteln att lyda sina föräldrar. Samtidigt uppmanas fä­derna att ”inte reta upp sina barn”. Föräldrarna är inte barnens herrar, utan deras vägledare. De skall ”fostra och vägleda dem efter Herrens vilja”.

I förstone tycks aposteln inte ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. Ändå sker något som förändrar och förnyar allt. Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”. Han uppmanar mannen att älska sin hustru som Kristus har äls­kat kyrkan och utlämnat sig själv för henne. Det var ett nytt bud­skap i antiken. Det är här aposteln blir ivrig och vältalig. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans.

Vem förstår denna liknelse? Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtmin­stone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem be­kräf­tade av sitt eget go­da omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars inne­börd är självklar?

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­­­skild del.” Det är Guds plan med den gemenskap vi själva till­hör och hans plan med hela kyrkan som är Kristi kropp. Lemmarna skall ”bli fullvuxna och nå en mog­nad som svarar mot Kristi fullhet”.

Paulus sitter inte och grubblar. Han vill falla på knä och förundras över den ofattbara gåva som Gud har givit honom och som gjort honom till apostel. Avsnittet avslutar de tre inledande kapit­len i Efesierbre­vet. Det har liturgisk prägel och slutar med ett ”Amen”. Aposteln söker olika uttryck för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”. Han manar läsarna att ”stå fasta och vara stadigt rotade i Kris­tus” så att de kan ”fatta bredden och läng­den och höj­den och dju­pet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kun­skap”.

Aposteln mediterar över ”den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Också hedningarna skall få del av denna ”rikedom”. Inte ens änglarna kände hela hemligheten. Enligt apos­teln är det Kyr­kan som uppenbarar hemligheten för ”härs­kar­na och mak­terna i him­larym­derna”.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 70 (eller 72) för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store ett mönster.

Om vi låter blicken glida över texterna denna Ignatius dag, och tar med också Ignatius brev till de kristna i Rom på vägen till mar­tyriet, ser vi två helt olika slags människor. En grupp är efesierna före sin omvändelse. De följer sina begär och handlar som kroppen och de egna tan­karna vill. Den andra, Ignatius, vill bli mald mellan vild­djurens tän­der för att bli ett rent Kristi bröd.

Vägen till ständig bön. När människor möts frågar de ofta: ”Hur står det till?” Det är inte lätt att svara ärligt på den frå­gan. Inte bara för att det är oklokt att anförtro sitt innersta åt vem som helst, utan också för att vi ofta inte vet hur det står till med oss. Läkaren tar blod­prov för att få vetskap om vår fy­siska hälsa. För att få vetskap om vår andliga hälsa kan vi fråga oss hur vår bön ser ut. Bö­nen visar hur ”det står till” i människans hjärta.

Läsningarna i denna mässa är inte valda för dagens helgon, den heliga Te­resa. Ändå målar de en tydlig bild av henne, hur den me­del­måt­tiga nunnan förvandlas. Hon fick, som aposteln Paulus säger, ”vishetens och uppenbarel­sens ande”, hen­nes ”inre öga fick ljus”. Hon såg målet, ett ”rikt och härligt arv”, och kunde vi­sa sina systrar vägen dit.