Predikningar Ingmar Svanteson

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus vad de anat, men inte förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Fa­derns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

Att bli tagen i tjänst. Ett varmt och tilldragande ljus lyser över fiskafänget vid Tiberias­sjön. Evangelis­ten Jo­hannes berättar i skenet av det klara morgonlju­set. Petrus och sex andra lärjungar har fiskat hela natten utan att få någonting. När de närmar sig stranden ser de Je­sus stå där, men de känner inte igen honom. Han frå­gar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tids­angivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de fram­me – ”med ens”. Detaljen visar att Jesus är Herre över tiden. Hans är ”tiden och tidevarven”, Alfa och Omega, som vi på­min­­­des om när påsk­ljuset ristades.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vitt­na om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill för­neka att ”man mås­­te lyda Gud mer än männi­skor”? Det är ju dessa som skrivit mänsklighetens goda historia.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

Paschasius Radbertus var benediktin i Corbie i Frankrike på 800-ta­let. Kan­ske var han Ansgars lärare. Han skrev den första trak­ta­ten om den heliga eu­ka­ristin, där vi görs till lemmar i en enda kropp. Eller med Lukas formulering: ”Ett hjärta och en själ”, eftersom de hade allt gemensamt. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt ge­nom den he­lige Ande.

Påskens hemlighet – vår helighet, vårt nya liv, vår värdighet. ”Som nyfödda barn”, quasi modo geniti, sjöng vi i ingångsversen. I den tidiga kyrkan tänkte man då främst på de nydöpta, på dem som döpts under påsken. Hela veckan har vi i litur­gin bett för de nydöpta och därmed påmints om det egna dopet. I da­gens kollektbön bad vi om att ”allt djupare fatta påskens hemlighet”. Man kan också säga dopets hemlighet.

Frimodighet – en frukt av påsken. Vi fortsätter att fira påsk. Hela påskveckan är en förlängd påskdag. Påskljuset som tändes under påsk­natten lyser ända fram till pingst. Det offentliga Sve­rige tycks dock ha glömt varför vi firar påsk, bortsett från att dagarna i almanac­kan än­nu är röda. Ide­o­login om att religion är en privatsak har fått avsedd effekt. I krigets Uk­ra­i­na däremot vädja­de man om eld­upphör under påsken för att få fira den. Och när det avvisades fi­rade man än­då, även om det fick ske i bunkrar och skyddsrum.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som deras Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.