Predikningar Ingmar Svanteson

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset. Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Hon kan inte ”göra” något, men hon går inte un­dan som de flesta apostlarna. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ.

Vi firar invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991. Mässan firades i klostergården – i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse är dagens fir­ningsäm­ne.

Jesus fylls av medlidande med änkan. Han säger till henne: ”Gråt inte”, och till hennes döde son: ”Stig upp!” Nästa ”steg” på Kristi väg genom tiden hör vi när Paulus påmin­ner de kristna om att de utgör Kri­s­ti kropp och är lemmar i den. Bakgrund och orsak till detta hörde vi igår, när Jesus angav eu­ka­ristins mysterium: ”Det­ta är min kropp”.

Omvändelsens hemliga drivkraft. Vi har hört ett helt kapitel i Nya testamentet. Lukas femtonde kapitel med några av Jesu mest kända lik­nel­ser. De är så kända att det är lätt att redan tro sig veta vad de handlar om. Vi får höra att det handlar om omvändelse. Men vad är omvändelse och vad är dess drivkraft? De flesta tänker moraliskt. Att skärpa sig, att äntligen uppfyl­la sina fö­resatser. I hopp om att det äntligen skall bli tyst på det molan­de samvetet och käns­lan av att inte du­ga.

Aposteln varnar för avgudadyrkan. Sådant kan tyckas harmlöst eftersom vi ändå inte tror på avgudar. Men den är inte ofar­­lig och ny­hed­nisk vidskepelse växer bra i en sekulär kul­tur. Avguderi kan jämföras med onda tankar i hjärtat. Onda och goda tan­kar är som eld och vatten. Ger man plats för det ena slaget dör det andra. Onda tankar driver ut de goda. Goda tankar driver ut de onda. Avgu­da­dyrkan för­lorar sin kraft av den sanna gudsdyrkan.

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss.  I henne skapade han ett tempel för sig själv. Kyrkan kan inte glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glöm­ma vår mors dag. Den svenska al­manackan har bevarat ett av hennes namn för denna dag, Alma (den milda). Men det tog tid att ”förstå”. Först långt senare, år 1854, var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomli­ga renhet”, den 8 december, nio månader före dagens fest.

Paulus talar om att leva ”i världen som om vi inte levde av den”. Hans ord doftar frihet. Ett oberoende av de makter som styr den här världen och lätt får makt också över de troen­de. Samma frihet hör vi i Charles de Fou­caulds bön: ”Vad som än hän­­der, tackar jag dig”. Ignatius av Loyola talar om ”indifferens” (indifferentia), en frihet som inte är lik­giltighet, men ett oberoende av de yttre villkoren, parat med beredskap att göra Guds vilja ”vad som än händer.”

Paulus förväntar sig mycket av de kristna, men han har tunga skäl. De har ”hel­­gats och gjorts rätt­färdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom Guds Ande”. Men i Korinth har man dragit sina vardagliga tvis­ter inför världslig domstol. ”Ni bor­de skämmas!” säger en upprörd apostel. Är det inte vad som sker när kyr­kan tvingas ta hjälp av utomstående expertis för att reda ut över­greppsskan­dalerna? Det sker i den kyrka som en gång lär­de världen både den naturliga och den gudomliga lagen.

Den kärva vägen till frihet och glädje. Det pågår valrörelse och de politiska partierna lägger ner stor mö­da och enorma penning­summor för att göra sitt budskap att­rak­tivt och loc­kande. ’Ge oss din röst, så får du mer i plånboken, ditt liv blir tryg­gare, förmånligare och bättre.’ Jesus verkar helt oin­tresserad av sådan typ av påverkan, trots alla de gåvor han kunde dela ut. ”Stora skaror” följde honom på hans väg till Jerusalem. Men han talar in­te om vad det ger att följa honom, utan om vad det kostar. ”Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”. Hur kun­de Je­sus med ett så­dant prog­ram få någon en­da lär­ju­nge?

”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar”. Jesus säger det till sina apostlar. Hur menar han? De skulle ju svika honom. Ja, men de återvände och fick sina ögon öppnade. Gregorius ville inte bli påve. Som munk lärde han sig att dela sin Her­res ”prövningar”. Fol­ket i Rom visste att han ha­de gåvor också i världsliga ting, och han ställde sig till förfogande.