Kortpredikan 10 juni 2023, Vårfrumässa
Tob 12: 1, 5-15, 20; Tob 13: 2, 4, 6-8 (Resp.psalm); Mark 12: 38-44
Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att vara på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från början till slutet, leds av Guds försyn.[1] Den har också sina medaktörer, människor och änglar.
Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hände Tobit och hans familj. Samtidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns anvisningar. Så skedde och det ledde till ett lyckosamt slut.
Människan är inte en lekboll för opersonliga makter. Vi är inte underkastade ett kallt öde. Som kristna ber vi till Jesu Kristi Fader. Genom Jesus, som blivit vår broder, får vi kalla hans Fader för ”vår Fader.”
Redan psalmisten visste det: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan upptaga mig med ära”.
Det vi kan göra ser inte mycket ut för världen. Det liknar mest de ”två kopparslantar, alltså några ören”, som änkan bar fram i templet. Men Jesus korrigerar våra måttstockar. Det lilla väger tyngre än allt vad de rika ger, när det ges utan förbehåll och reservationer.
Människan samarbetar med sin skyddsängel och samverkar med Guds försyn. Medan den som ”lever i synd och orättfärdighet är sin egen fiende”.
I jungfru Maria blir försynen som tydligast. Hennes ja och överlåtelse öppnade dörren för Guds vidunderliga plan. Hennes son kallar sig vägen, en väg som föregriper målet, sanningen och livet.
I den heliga eukaristin frambär vi våra liv och förenar det med Sonens överlåtelse åt Faderns plan. Vi stärks i tron på Guds försyn och leds mot målet.
I vårt Amen till den heliga kommunionen överlåter vi oss som Maria åt Guds försyn: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.
pater Ingmar Svanteson
[1] Katekesen 302-324.