Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten berättar hur Guds försyn kan se ut. Det assyris­ka riket hade på 700-talet f.Kr. besegrat det israelitiska Nordriket och ho­tade Jerusa­lem. Herren låter det ske, eftersom folket har avfallit från förbundet. Han använder Assur som verk­tyg. Men Assur grips av högmod och tror sig vara suverän. ”Med min hands kraft har jag utfört detta.” Profe­ten frågar: ”Skall då sågen för­hä­va sig mot honom som sätter den i rörelse?”

”Frukta inte och var inte modfälld i ditt hjärta.” Det är profetens ord till Judas kung Achas, 735 f.Kr. Riket var ho­tat av två mäktiga fiender. Folkets hjärtan skälvde som ”sko­gens träd skälver i vinden”. Kungen sökte efter det bästa militära stö­det.  Politiker spanar efter stöd i opinioner. Vilken konstellation skall vi satsa på? Vart blåser vinden? Vilken fråga kan samla flest rös­ter?

Kan man som benediktin tröttna på Benedictus och hans regel? Ja tyvärr, men då beror det på att man glömt vem han är och vad han förmedlar. Då blir han en staty i historien, vördnadsvärd, men sten­död. Som alla helgon vill han göra oss till Kristi efterföljare. Det märks i hans regel, som är vävd av Guds ord, som är levande. Han visar en väg, och den som följer den, för honom vidgar sig hjärtat.

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Kärleken besvarades, ett kärlekens förbund ingicks. Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dra­git sig undan. De fram­­­­­bär offer åt Baalerna.”

Ju bättre det gick Israels land, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. När ock­så politiker erkänner att de varit ”naiva”, bekräftas både Skrifter­na och Kyrkans lära om arvsynden.

Guds rike är snart här. Människans liv är kort. Det är det enda liv hon får. Framtiden är oviss, men enligt dagens evangelium så avgörs vår framtid när hon lyssnar till Guds ord. Det är förvisso inte vad de flesta tänker i vår tid. De tänker sig ett antal möjligheter att välja mellan och de flesta vill pröva så många som möjligt, inte minst när man är i början av livet. De som kommit upp lite i åren har kanske börjat tröttna på de många valen, men är ändå inte riktigt glada över något av vad den här världen erbjuder.

”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem.” Det är en oerhört påstående. Hans lärjungar visste att i Skrifterna syftade ”brudgummen” på Gud själv, ”Herren, din Gud”, som tagit sitt folk som brud. Jesus är inte bara en profet. Därför kan man inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar. Inte bara lap­pa på det gamla. Brudgummen gör allting nytt. Allt förvandlas.

”Jesus såg vad de tänkte.” Kampen om människan utspelar sig i hennes tankar. När vi ger rum för onda eller fåfängliga tankar för de oss bort från oss själva till ett främ­mande land. Som när Is­rael fördes bort i fångenskap; eller när männi­skan blir andligt förlamad, som man­nen var kroppsligt förlamad på sin bår. Vi kan inte fly från tankarna, men vi kan välja vad vi utsätter oss för. Vilka ord vi lyssnar till och släpper in i våra tankar.

Har det någonsin tagits en större risk i historien än när Gud frälser män­niskan och gör det genom att använda sig av mänskliga redskap? Hans ”metod” är att göra redskapen helt beroende av honom själv. När det ser kritiskt ut för både kyrkan och vår tro på den, behöver vi se efter en gång till hur Herren bygger sin kyrka.

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.” En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Po­lykar­pos, som var lärjunge till apos­teln Johannes. Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är den levande männi­skan. Först och främst naturligtvis Kristus, som blivit människa och ligger och sover i båten. Guds härlighet strålar fram när han befaller över vindar och vågor.