Predikan Långfredagen 2023

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52: 13-53:12; Ps 31: 2,6,12-13,15-17,25; Heb 4: 14-16; 5: 7-9; Joh 18:1-19:42

Ett fullbordat liv – för vår skull

I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han förlorar det. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad. Det är inte Jesus som är makt­lös, utan Pilatus. Också i detal­jer­na skymtar en plan fram. Den kors­fästes kläder blir inte sönder­skur­na. I stället upp­fylls skrif­terna. ”De delade mina klä­­­­der mellan sig och kasta­de lott om min kläd­­nad.” Också när bödlarna kommer för att kros­sa de kors­fästas ben och påskyn­da de­ras döende sker något oväntat. De kom­mer för sent. När de kommer till Jesus har han själv redan över­läm­nat sin ande. Så handlar inte en förlorare, utan en som fullbordar sitt liv.

      Johannes har skrivit sitt evangelium i ljuset från uppstån­del­sen. Men det betyder inte att gå förbi korset. Vi måste upptäcka vår delaktighet i Je­su lidande och död för att få del av korsets kraft och nya liv. I den nyutgivna katolska studiebibeln finns en kommentar till läsningen ur profeten Jesaja 53. Profeten säger att ”hans utseende inte kunde be­ha­ga oss”. Han var som en ”för vilken man döljer sitt ansikte”. Hur stämmer det med psal­taren, som kallar Messias ”den skönaste bland människors barn”? Den katolska kom­men­taren säger: ”Det motbjudande tillhör inte tjänaren själv. Han bar andras smärta, sjuk­d­om och synd”. Redan profeten ser det: ”Det var våra smärtor han bar. Han var sar­gad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som inte bara orsakade hans lidan­de, utan även gjorde hans utseende motbjudande. En katolsk röst (Paul Claudel) säger: ”Det fanns en dag då Gud led detta för vår skull”. Kyrkan tvekar inta att lägga det tyngsta ansva­ret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den upp­riktige och ödmjuke upp­täcker att det är hans/hennes syn­der som rev sönder Jesu hud och lät spi­karna tränga in i hans kropp. Men då är han också i närheten av att se något mera. Att korset är Guds verktyg för att förvandla mitt liv.   

       Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, för den som fal­ler av fri vilja och för den som är trött på all­ting och frestas av det tred­je fallet, det som stavas för­tvivlan. Insikten växer och människan upptäcker att synderna växer fram ur henne själv, ur hennes ego, den själviska och dödsdömda män­ni­skan. Pau­lus kallar det den ”gamla män­­niskan”. Den som måste korsfästas och dö. Men när det sker i den Korsfästes efter­följd görs lär­jungen beredd för uppstån­delse och ett nytt liv. Det som är fullbordat i Jesus kan full­bor­das i varje människa. Det är därför en människas frälsning är en så ange­lägen affär.  

      Han står inte ensam, trots att det avgörande sker i hjärtat. Vid korset får han en mo­der. ”Se, där är din mor.” Han stäl­ler sig bredvid Ma­ria som vid korset betraktar sin son, en bild för kyrkan som i denna korsgudstjänst ser sin frälsare fullborda sitt liv, för att de troen­de skall fullborda sina liv.

     Snart skall vi sjunga: ”Ditt kors, o Her­re, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjung­er vi; ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje”.

      Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson 

[1] Katekesen 598.