Predikningar Ingmar Svanteson

Den saliga Elin anklagades och dömdes av människor, men un­derverk vid hennes kropp bevisade hennes oskuld. (1100-talet) Den salige biskopen Brynolf av Skara skrev en tidegärd till hen­nes minne. Profeten Jeremia anklagades av ”prästerna och profeterna för att ha profeterat om Jerusalems öde, men ”furstarna och allt folket” ville skona honom. De förstod att han talat i Herrens namn.

Profeten gör studiebesök hos kruk­­maka­ren. Profeten ser hur krukmakaren bearbetar leran på drejskivan. När det misslyc­kas börjar han om igen. Han gör ett nytt kärl, så som han vill ha det. ”Som leran är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand, ni av Israels hus.” Leran är inte helt passiv. Krukmakaren behöver lerans ”samarbe­te”. Människan måste låta sig formas.

Maria från Mag­dala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom skyn­dar hon för att berätta det för apostlarna. Själv fortsät­ter hon att söka. Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen Jesus som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

”I din glädjes strömmar stillas deras törst.” Psalmisten formulerar det oerhörda löftet, löftet att få ’dricka glädje’. Motsatsen är att dricka ur det profeten kallar ”usla brunnar”. Under ökenvandringen öste Israels folk ur de goda brunnarna. Pro­feten kallar det hennes ”ungdoms kärlek, hur folket älskade Herren under sin brudtid”.

Vi firar den helige Thorlak, Islands skyddspatron. I första läs­ning­en hör vi om profeten Jeremias kallelse. Thorlak lät sig kallas och som biskop levde han i en klostergemenskap. Munkar känner igen sig i profetens kallelse, även om de skall vitt­na me­ra genom sina liv än genom ord.

Profeten Mika talar om en avskild boning i skogen, där Gud vak­ar över och vårdar sin hjord. Där skall de få se underbara ting, lik­som när fol­ket drog ut ur Egypten. Han beskriver denna förundran – ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvar­levan av din arvedel dess missgärning, du skall kasta alla deras syn­der i havets djup.” De får smaka samma trofasthet och outtömliga barmhärtighet som Gud en gång visade Ab­ra­ham och Jakob.

Gästfrihetens hemlighet. Finns det något sätt att mäta ett folks kultur? – Någon kanske räknar antalet nobelpristaga­re. En annan måttstock är att se efter hur vi tar hand om de sva­gaste. Ytterligare en mått­stock är att fråga hur stor gästfrihet vi har. De som kom­mer från ett rikt land blir ofta förvå­na­de över den generösa gästfrihet de möter i fattigare länder. Alla kulturer, vär­da namnet, känns igen på sin beredskap att ta emot och betjäna sina gäster och främlingar.

Profeten Mika går till rätta med sitt folks synder, inte minst sociala övergrepp och orättvisor. ”Ve dessa som tänker ut vad fördärvligt är… dessa som övar våld…” Ett ”mät­­snöre” behövs. Det ge­men­samma livet behöver tydliga grän­ser mellan rätt och fel för att inte ge orättvi­san fritt spel­rum. Nedärvd och beprövad lag måste för­medlas till nästa generation, annars går arvslott och åkrar förlorade.

De monastiska fäderna hänvisar ständigt till detta ord om det skonsamma oket. Det finns som bakgrund till företalet till Bene­dictus regel. Helgonen bekräf­tar det när de utstår allt, men ändå skyndar vidare i ofattbar glädje. Det verkligt mödosamma är den egna mödan, som ändå bara föder vind. Ändå väljer människan oftast denna fåfänga möda.

Profeten berättar hur Guds försyn kan se ut. Det assyris­ka riket hade på 700-talet f.Kr. besegrat det israelitiska Nordriket och ho­tade Jerusa­lem. Herren låter det ske, eftersom folket har avfallit från förbundet. Han använder Assur som verk­tyg. Men Assur grips av högmod och tror sig vara suverän. ”Med min hands kraft har jag utfört detta.” Profe­ten frågar: ”Skall då sågen för­hä­va sig mot honom som sätter den i rörelse?”