Predikningar Ingmar Svanteson

”Hur skall jag kunna förstå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de hedningar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå om inte någon vägleder honom?

Också denna mässa firas för den konklav som skall ge oss en ny påve. Lukas berättar i första läsningen vad som hände efter Stefanos martyrium. Lärjungarna tvingades lämna Jerusalem. De skingras över hela Judéen och Samarien. Därmed får de nya möjligheter att predika budskapet. Redan från början är martyrernas blod kyrkans bästa utsäde.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kunde hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickade de fram falska vittnen för att få honom fälld. Motståndet kom denna gång från de judar som återvänt från diasporan till Jerusalem och templet. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om. De ville be­hålla det invanda.

Befriad och tagen i tjänst. Ett varmt och tilldragande ljus lyser den morgonen över fiskafänget vid Tiberiassjön. Evangelisten Johannes berättar vad som hände en tid efter påsk. Petrus och sex andra lärjungar hade fiskat hela natten utan att få någonting. Att fiska nattetid var inte ovanligt. Med hjälp av karbidlampor eller facklor som hölls ner mot vattenytan lockade man fiskarna, som drogs till ljuset. Det kunde ge stora fångster. När de närmar sig stranden ser de Jesus stå där, men de känner inte igen honom. Han frågar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus att han inte hade talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Faderns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett hade människan inte kunnat förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johannesevangeliet. Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgörs redan här, i mötet med evangeliet.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”. Men det ofattbara händer. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täck­ning för orden. Döden beseg­ra­des, männi­skans hopp om ett helt och evigt liv når sin upp­fyll­else. De räddhåga­de lär­jungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäk­tiga vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum.