Predikningar Ingmar Svanteson

Alla bibelns liknelser, bilder och utläggningar om Guds kärlek koncentreras i en dramatisk händelse: Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det högsta onda med det högsta goda. Den som har sett mig, säger Jesus, har sett Fadern. Jesu mänskliga hjärta är oupplösligt förenat med Faderns gudomliga hjärta. Tron ser Guds hjärta i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn – att allt som händer samverkar till det bästa för dem som älskar Gud – det är vår tro. Men det eliminerar inte människans frihet. Hon kan sabotera allt, också försynen. Och då hjälper det inte ens att man har gjort underverk i hans namn. Sabotaget består i att höra men inte handla efter det man hör.

Abram klagar: ”Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt”. Herren ger honom ett enormt löfte: ”räkna stjärnorna… så skall din säd bli”. Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och uppmanas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slaktade djuren och Abram får driva bort dem. En förskräckelse och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeternas. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tydligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.” Ändå är de olika. Prästens kallelse förmedlas av Kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han eller hon är född.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Löftet till Abraham betyder för de troende inte ett geografiskt land. Det närliggande landet är det egna hjärtat. Det slutliga landet är Guds rike. Abraham måste bryta upp från sitt tidigare land för att ta det utlovade landet i besittning. Det egna hjärtat måste renas från främmande makter för att hjärtat ska bli vårt.

Den största gåvan. Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i dagens andra läsning, det äldsta skrivna vittnesbördet om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”. Thomas av Aquino säger att ”ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakrament”. Ändå måste kyrkan göra det efter bästa förmåga, ty det är inte likgiltigt vad vi tror och säger om eukaristin. Vi samlar det i tre ord: Närvaro, offer, helande.

”Se på himlens fåglar, se på ängens liljor.” Det är en passande uppmaning på själva midsommardagen. Herren skulle inte ha sagt så om inte naturen varit något gott, ett utflöde ur skönhetens källa. Vi uppmanas att se.

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré som de, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kristus ännu mer. Hans meritlista är överväldigande: fängelse, spöstraff, stening, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga uppräkning. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt Paulus har gjort är egentligen ett vittnesbörd om någon annan, som har verkat genom hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han förkunnat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Paulus kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överlämna en ren jungfru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svartsjukt som Gud”.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” När en människas liv summeras, är det summan av de beslut hon fattat i livet. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.” Aposteln vittnar om hur dessa beslut kan bli något mera än egna avgöranden och ambitioner. Beslut kan förvandlas och omslutas av något större. Den frikostige upptäcker att han i sitt hjärta har en Herre som är frikostigheten själv.