Predikningar Ingmar Svanteson

Ju bättre det gick för israeliterna, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall från förbundet med Herren. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. Det be­kräftar Skriftens och Kyrkans lära om arvsynden. När avgudar och ideologier avslöjas i sin tomhet står folken utan ledare. När olyckorna kommer ropar folket till bergen: ”Dölj oss”, och till höjderna: ”Fall över oss”.

”Vind sår de, och storm skall de skörda.” Den kultur som sår i köttets åker borde inte för­vånas över den skörd som växer upp. Profeten ser dess början i avguderiet. Att ”göra sig” avgudar kan tyc­kas harmlöst, men påver­kar dem som gjort dem och som an­vänder dem. Profeten säger: ”De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem.”

Evangeliets två underverk är dramatiska, befrielse och uppväckelse, men profeten Hosea når längre och framför allt djupare. Han sjunger om Israels ungdomstid, när hon levde i glädje och trohet med sin brudgum, den Herre som befriat henne och ingått förbund med henne. Sedan dess har hon varit otrogen, frestad ge­nom sitt väl­stånd att tillbe avgudarna.

Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större glädje. Människan kan vara allt från en förhärdad syndare till ett helgon med glädje i hjärtat. Da­gens läsningar uppvisar hela spännvidden. Profeten Hesekiel skic­kas till Israels barn som har trotsi­ga hjärtan och hårda pannor. Jesus själv avvisas och blir en stö­testen för sina tidi­gare grannar i Nasaret. I andra läsningen hör vi om glädjen. Paulus glä­der sig till och med åt svaghet, svårigheter och nöd. – Kan­ske suckar vi när vi hör om sådant, men låt oss i stäl­­­let bli nyfikna på hur en sådan glädje kan upplivas, ty den finns i den döptes hjärta un­der la­ger av synd och annat skräp. Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större gläd­je.

De uppenbart ogudaktiga och de fromma fariséerna har något gemensamt. De känner inte nåden. De ser den som en själv­klarhet eller som en rättighet, om de alls frå­gar efter den. Profeten Amos beskriver dem som trixar med mått och priser – och med sanningen. De styrs av girig­he­ten. Thomas Merton talar om de brö­der som hela tiden söker dis­penser för att få fort­sätta ett be­hagligt liv.

”Jesus såg vad de tänkte.” Kampen om människan är kam­pen om hennes tankar. De onda tankarna är inte bara obehagliga. De för oss bort från oss själva till ett främ­mande land. Som när Is­rael fördes bort i fångenskap, eller förlamas, som man­nen på sin bår. Vi kan inte sluta att tänka, men vi kan välja vad vi utsätter oss för. Välja vilka röster vi lyssnar till.

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som ges männi­skan, gratis. Teologin kallar det nåd.

Profeten ger exempel på en av tillvarons grundlagar, den om or­sak och verkan. ”Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit nå­got rov? Faller en fågel i snaran på marken, om inget garn har bli­­­vit utlagt för den?” Allt som finns och allt som händer har en orsak. Måste då inte allt­­sam­mans, hela universum, också ha en or­sak? Men en orsak som själv är evig och utan or­sak? – Alternativet vore en ”evig ma­te­­ria”, den konsekven­ta ”materialismen”. Tron bekräftar tanken och be­kän­ner att Gud i be­gynnelsen har skapat allt ur intet.

Din tro har hjälpt dig. Nyligen publicerade den katolska kyrkan i Sverige sin Verksamhetsberättelse för det förra året. Den ger många glädjande tecken på liv, men i sta­tistiken nämner biskopen också att nästan 1000 per­soner läm­nar kyr­kan varje år! Vi vet inte varför, men ytterst ställer det frå­gan hur det står till med tron. Kan den som tror på Jesus läm­na hans kyr­ka? Da­gens evan­ge­lium vittnar om trons av­görande betydelse.

Har det någonsin tagits en större risk i historien än när Gud frälser män­niskan och gör det genom att använda sig av mänskliga redskap? Hans ”metod” är att göra redskapen helt beroende av honom själv. När det ser kritiskt ut för både kyrkan och vår tro på den, behöver vi se efter en gång till hur Herren bygger sin kyrka. Petrus lyder ängelns befallning när han räddas ur fängelset. Själv tror han att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att det är Her­ren som har räddat ho­nom – i samverkan med för­sam­lingens ivriga förbön.