Predikningar Ingmar Svanteson

Paulus talar om ett bygge. Grun­den finns redan. Den är Jesus Kristus. Men när han kom­mer till stenarna i bygget ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”. Jesus talar om samma bygge när han rensat templet, uppmanat judarna att riva ner det, och sedan säger att ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna blir lemmar i hans kropp.

I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”. Den äkta paradoxen och det verkli­ga mys­teriet! Det fullbordas in­te utan männi­skans arbete och vil­ja, ändå är det Gud som ”ver­kar”.

”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” I förstone verkar det motsägelsefullt. Människan upp­­manas att arbeta, samtidigt som Gud tycks göra allt. Men samverkan mellan Gud och människa har sin grund i Logos, som blev män­niska för att frigöra och fullborda människan.

Människans elände började när Adam ville vara ”som Gud”, när han ville vara sin egen her­re. Han upphöjde sig, men blev förödmjukad. Gud botade människans grundskada genom att göra motsatsen, genom att ödmjuka sig. Kristus ”ägde Guds gestalt”, han var Gud, men avstod från allt och blev som vi. Gud ödmjukade sig i Kristus och blev människa.

Carlo Borromeo (d. 1584) var präst och biskop till fullo. Men där­igenom påverkade han också lekmännen och blev till hjälp för he­la Guds folk. Till sina präster säger han: ”Om du frambär mässan, me­ditera över vad du frambär. Må allt du gör ske i kärlek.” Men det gäller ju alla, präster, ordensfolk, lekfolk. Var närvarande i det du gör. Låt de andras kallelse sporra dig att göra vad du gör.

Allhelgonatid. Det är fortfarande ”allhelgonatid” i luften. Vi har nyligen firat både Alla helgons och Alla själars dag. Kyrkan låter oss se bortom döden och in i himlen. Dagens evangelium berättar att Jesus säger till en skriftlärd: ”Du har inte långt till Guds rike”. Ordet antyder en rörelse mot ett mål. Det är vad allhelgonatiden visar oss, mitt i novembermörkret. Slutet är inte förgängelse, mörker och död, utan alltings fullbordan i ett evigt ljus. Jesus kallar det Guds rike.

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. Genom sina liv be­svarar de frågor som annars tycks sakna svar. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsatsen. De drömde inte. De var verkli­ga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhörda kraft.” Det är som om Paulus kände vår frestelse till uppgiven­het. Ock­så den vacklande viljan. Jesus själv suckar: ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Det är dåraktigt att försöka strida utan vapen. Paulus erbjuder en komplett stridsrustning för en ro­mersk soldat.

”Var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.” Det gäller både barn och föräldrar, både underordnade och dem som är satta att leda. Barnen uppmanas av aposteln att lyda sina föräldrar. Samtidigt uppmanas fä­derna att ”inte reta upp sina barn”. Föräldrarna är inte barnens herrar, utan deras vägledare. De skall ”fostra och vägleda dem efter Herrens vilja”.