Predikningar Ingmar Svanteson

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”. De uppmanas att hålla äktenskapet i ära och den äkta sängen ”obe­­­fläc­kad”.

Uppdraget att förkunna omvändelse, driva ut demoner och bota sjuka, bereder väg för det mål som Hebreerbrevet kallar ”den levande Gudens stad.” Händelserna vid Sinai berg, som fick Mose att skäl­va av skräck, pekade fram mot slutmålet. Abels blod som ropade till Gud om det första brodermordet, pe­ka­de mot ett nytt förbundsblod som ”talar starkare än Abels”.

Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro. Jesus säger att ”de inte ville tro”.

Syna­gogföreståndaren Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne. Mar­kus berättar om hennes plan. ”Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder, skulle hon bli hjälpt”. En blödande kvinna betraktades som oren och hon måste handla strategiskt. Hon bävade men handlade, modigt och målmedvetet. Tron tar hjälp av både förstånd och vilja.

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Att möta sin räddare. Den fest vi firar idag har kallats mötet: Symeon möter Jesusbarnet, världen möter sin räddare. Det står om Symeon att han var rättfärdig och from. Om Hanna står det att hon tjä­nade Gud med fasta och bön, dag och natt. Dagens fest firas därför också som det gudsvigda livets dag. Symeon och Hanna höll vakt vid sitt hjär­tas port för att hålla undan förlamande och mörka tankar. De läste profeternas löften. De litade på att det Gud hade lovat genom sina profeter, det skulle han också infria. Det står om Symeon att han väntade på Israels tröst.

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han vänder på frågan och riktar den till lärjungarna: ”Har ni ännu ingen tro?”

”Ge inte upp er frimodighet.” Hebreerbrevet påminner sina läsare om hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och insikt. I början kunde de utstå mycket, men de hade sin glädje i det. Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. De glömmer och fångas lättare av trög­het och upp­givenhet.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Det är också vad Hebreerbreet uppmanar till. Brevet har för­kunnat om den store översteprästen som genom sitt offer har öppnat en levan­de väg in i det allraheligaste. Hans bildspråk är omtumlande. Templets ”förhänge” in till det allraheli­gaste, ofta kallat ”förlåt”, brast itu när Jesus dog på korset. ”För­hänget” är en bild för Kristi ”brustna” kropp. Denna kropp har ”invigt en ny och levande väg åt oss”, så att ”vi frimodigt kan gå in i helgedo­men”.

”En gång för alla.” Kristus behövde inte ”offra sig många gånger”, utan ”en gång för alla”. Det är detta enda offer som görs närvarande i varje eukaristi. ”Kristi offer och mässoffret är ett endaoffer” (katekesen). Att människan måste ”upprepa” mässans offer beror på att hon är en tidsbunden varelse. Hon är ”på väg”. Hon märker det när hon glömmer eller när hon saknar uthållighet.