Predikningar Ingmar Svanteson

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten i sitt väldiga brev. Han beskriver hur Anden fullbordar Kristi verk, både i Kyrkan och i den troende som inte längre är slav, utan kan ropa: ”Abba! Fader!” Detta föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. Hon befrias och upprättas. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.”

Den märkliga ödmjukheten. Hur många vill idag vara ödmjuka, ens bland de kristna? Nu har ödmjukheten sällan varit särskilt populär. Den föraktades i antiken och i vår egen tid har den sedan länge haft dåligt rykte, också i kyrkan. Delvis för att den är så lätt att missförstå. Ödmjukhet förväxlas med ”fromma” gester och ord. Psykologer varnar för att den lägger sig som en blöt filt över både glädje och frimodighet.

Det åttonde kapitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus inleder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.”

Paulus beskriver sin inre kamp. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans ord kan ge intryck av total maktlöshet, men Paulus är inte identisk med sitt onda. Synden är något främmande. ”Det är inte jag som handlar, utan synden som bor i mig”.

”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus, vår Herre.” Det onda slutet kallas ”lön”, men det goda slutet kallas gåva. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillvarons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte kapitlet undervisar han om hur människan genom dopet får del av denna förvandling. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa sina ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.

Aposteln ger korta men hisnande beskrivningar av villkoren för alla människor efter Kristus. Alla är av naturen Adams barn, men alla är också benådade genom den nye Adam, Kristus. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla människor”. Kristi, den nye Adams, rättfärdiga gärning ”ledde till frikännande och liv för alla människor”.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Detta gäller inte bara Abraham. Paulus tillämpar det på dem som ”tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus”.

Ständig bön. Alltid be? Vem kan det? Den ribban ligger väl ändå för högt? Men Jesus berättar sin liknelse för att lära sina lärjungar att alltid be och inte ge upp. Och vad skulle Jesus annars ha sagt: ’Det räcker att ni ber en gång om dagen, eller tre, eller fem gånger’ - om jag nu som predikant får tala som en dåre. Då hade lärjungarna kunnat dra slutsatsen att de däremellan hade fått leva på egen hand, utlämnade åt sig själva. Det är så avguderiet fungerar. Människor ber eller offrar för att hålla avgudarna på gott humör, försäkra sig om deras hjälp, och för att däremellan få fortsätta livet efter eget huvud och utan ”störande inblandningar” från den gudomliga sidan.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 72 ickejudiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 72 för sitt uppdrag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Herren skickar ut lärjungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store en strategi.