Predikningar Ingmar Svanteson

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om ”breda böneremsor och stora man­tel­tofsar”. I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: ”Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaf­fa den faderlöse rätt, utför änkans sak”.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel inte bara ber för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Prövning och tröst. När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud. Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.” Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mel­lan två jäm­lika par­ter. Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och tro­het mot förbundet tycks inte ha några grän­ser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.” En människas synder tynger ner hennes liv. Denna tyngande historia kan ”skrivas om”. Det sker när hon ge­nom om­vän­del­se och förlåtelse får del av Guds hälsosamma och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är en läkare som vill bota och hela människan. Människan måste samverka med Guds helande kraft.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna.” En intensiv uppmaning till bön. Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner.” Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs-fara.

Både de ledande och folket i Nineve ”vände om från sin onda väg” av Jonas för­kunnelse. Det var högst oväntat. När Jesus säger att folket inte skall ”få något annat än Jonatecknet” syftar det på att nineviterna omvände sig. När Jesus själv förkunnar, tvingas han tala om ”ett ont släkte” som inte omvänder sig. De välvilliga i vår tid vill inte tro att det kan vara så illa ställt med oss män­ni­skor.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­ren säger: ”Ordet skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha ver­kat vad jag vill”. Människan blir som jorden inte minst när hon tar ordet i sin mun och gör det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord, inte minst Fader vår. De som i tro och lydnad säger ”Fader” upp­höjs från slavens och tjänarens till barnets tillstånd. De blir Faderns barn.

Ur tredje Moseboken hör vi en sammanfattning av lagen, både av första och andra tavlans bud. Alla är lika inför en sådan lag. Den skyddar särskilt de döva, blinda och de ringa. Alla förstår att detta är en god och människovänlig lag, gemensam för alla.

Går det att övervinna frestelsen? På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld. Men alla har erfarenhet av frestelse. Och alla vet hur lätt det är att falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen vid altaret skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?