Predikningar Ingmar Svanteson

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Liv som bär frukt. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got av värde efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en mänsklig önskan. Liksom vinstocken plan­te­ras för att den skall bära frukt, är män­niskans liv tänkt att bära frukt. Bilden av vinstocken är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus och kyrkan är vinstoc­ken. Gre­narna är Jesu lärjungar som bär frukt genom den sav de dricker från vin­stoc­ken.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de ska­kar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjung­arna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”. Kyrkan kände igen det som en profetia om Kristus. Han skulle bli konung för alla folk och få dem till arvedel, eftersom han var Guds evige Son. Hans kung­liga rike ”föddes” och fick sin början i hans uppståndel­se: ”Du är min son, jag har fött dig i dag”.

”Hälsa varandra med kärlekens kyss.” Petrus uppmanar sina brevmottagare att hälsa varandra med en ”kärle­kens kyss”. Vulgatan säger: ”helig kyss”. Det kristna bruket att underteckna brev ”med kärlekens kyss” torde inte vara så vanligt idag. Men det sker – kanske oftare än vi anar. I Höga Visan önskar sig bruden ”kyssar” från brudgum­mens mun. Psalmisten önskar sig detsamma genom att lyssna till ho­nom som kal­las ”skönast bland människor” och ur vars mun det ”flödar ljuvligt tal”.

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till. Paulus och Bar­nabas avdelas och skickas från Antiokia som redskap för detta ord. I resten av Apostlagärningarna är det Paulus som för ordet från plats till plats. Guds ord sprider sig och tillväx­er. Det är detta ord som Jesus har talat: ”Om någon hör mina ord”. Jesus förkroppsligar ordets dynamiska kraft.

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens upp­stån­del­se”. (kollektbönen) Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geogra­fiskt och et­niskt, och inåt, djupare in i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­rusa­lem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hed­ning­ar­na utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan före­ställa oss. Lukas berättar ingåen­de om det. Petrus, inte Paulus, var det första redska­pet. Petrus dröm och det som hände i Caesarea övertygar ”apost­­lar­na och bröderna i Judéen”.

Den gode herden – den uppståndne Herren. Vi hör det direkt, i evangeliets två första meningar: ”Jag är den gode herden. Den go­de her­­­den ger sitt liv för fåren.” Den gode herden är den uppståndne Herren. Den upp­ståndne Herren är herden som gav sitt liv för fåren. Det är därför kyrkan låter oss höra evan­geliet om den gode herden nu i tiden efter påsk. Hon vill förklara påskens innebörd för oss. Evangelisten Jo­han­nes skriver hela sitt evangelium i ljuset från upp­ståndelsen, i pås­kens ljus.