Predikningar Ingmar Svanteson

Idag går Guds ord i uppfyllelse. För sex år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Kristus. Den andra av Jesus i sin hemstad Nasaret. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon för att åter bygga upp Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning ute i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade: ”Amen, Amen”. Som när försam­lingen nyss svarade: ”Lovad vare du, Kristus”.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därmed förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Det ljus han såg lyser fram i hans lära och i hans livs­öde. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­begriplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men man hör att den är av an­nat slag än den man lär sig i retoriken: bländande, ibland bitan­de, men också ömsint och varmt mänsklig.

Mera adekvata texter i böneveckan för enheten kunde vi inte få. I den första läsningen citeras profeten Jeremia om det nya för­bun­­det, där ingen längre behöver korrigera sin bror och säga: ”Lär känna Her­ren. Alla skall veta vem jag är”. Profeten ser slutmålet i Guds rike. Det är ett stycke dit, också i Katolska kyrkan. Ändå finns en grund och en startpunkt för enheten, dopet. Samma Guds lag, kärleken, är genom Anden inristad i alla döptas hjärtan.

Tron förenar det som för oss framstår som motsatser. Hebreerbrevet berättar om honom som delat våra mänskliga vill­kor, plågad av lidande, ”fres­tad i allt”, en som ”kän­ner med oss i våra svagheter”. Samtidigtär han ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både nära den mänskliga svag-heten och än­då mäktig.

Hebreerbrevet säger om vår Herre: ”Du är för evigt präst.” I dagens avsnitt tar författaren hjälp av en gåtfull gestalt i Gamla Testamentet som Abraham mötte vid ett tillfälle, Mel­kisedek. Han var ”kung i Salem och präst åt Gud”. Åt denne Melkisedek ger Ab­­ra­ham tionde och tar emot hans välsignelse.

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att förlora hop­pet. De får en ”stark uppmuntran”. De påminns om Guds löfte till Ab­ra­ham. Löftet förstärks dessutom av en ed. Genom ”två orubb­­li­ga utfästelser” ville han visa hur fast hans löfte till Abraham var, att han verkligen ville välsigna honom och göra hans ätt talrik. De resignerade tankarna kan hota och skrämma, men egen­t­ligen saknar de kraft.

Vinet som gläder människans hjärta. Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma ljus som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av det ljus och den glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vac-ker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprörd­het och oreda i tankarna”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Benedictus´ lärjunge Maurus är kanske mest känd genom att han gick på vatt­net för att rädda sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus hade märkt vad som höll på att hända med Placidus. Han ropade på Maurus och befallde honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.