Predikningar Ingmar Svanteson

De kristnas förhållande till Gud, det Paulus kallar rättfärdighet, bygger inte på gärningar utan på tro. Genom tron på Jesus Kristus får människan ett rätt förhållande till Gud. Genom tron görs hon rättfärdig. Inga försök att med egna krafter åstadkomma detta kommer att lyckas. Den troende har förstått att hon behöver och har en Frälsare.

När vi hör om ”Guds rättfärdighet”, tänker vi ofta moraliskt, på Guds krav på människan, att hon skall leva rättfärdigt. Men nu säger aposteln att Guds rättfärdighet också är en gåva! Gåvan ges åt den som tror på Jesus Kristus. Människan ”görs” rättfärdig och kommer därmed i ett rätt förhållande till Gud. Oftast kallar vi denna gåva för nåd.

Redan i början av sitt väldiga Romarbrev behandlar aposteln slutet av allting. ”Gud skall löna var och en efter hans gärningar, juden främst, men också greken”. Inför den slutliga domen blir alla människor fullkomligt jämlika. ”Gud gör inte skillnad på människor.”

Med stor frimodighet inleder Paulus sitt väldiga brev till romarna: ”Jag skäms inte för evangeliet”. Aposteln förkunnar en sida av Guds rättfärdighet, som är okänd för många. Vi uppfattar Guds rättfärdighet främst som ett krav. Men den är också en gåva. Palus kallar den: ”en rättfärdighet från Gud”. Den ges som en gåva till dem som tror på Jesus Kristus.

De nio och den tionde. Av de tio kommer en tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjukdom, men bara en av dem gör sig mödan att vända tillbaka och tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfostrad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Varför säger Jesus att hans tro har hjälpt honom? Alla tio måste ha haft någon slags tro på Jesus. Ryktet om hans förmåga att bota sjuka var i omlopp. Alla tio tar chansen och ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”.

Påven Johannes XXIII sammankallade Andra Vatikankonciliet för att kyrkan tydligare skulle förkunna Kristus som folkens ljus. Det är Kristi härlighet som skall avspegla sig i kyrkans ansikte. Endast så blir kyrkan ett tecken på och ett redskap för föreningen med Gud och hela mänsklighetens enhet. Profeten Joels budskap tycks vara något annat. ”Herrens dag är nära.” Det är den röda tråden i profetens budskap. ”Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken.” Han talar om domen.

”Då skall ni få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige.” Då, på den dagen, skall det bli uppenbart vilken skillnad det är ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom”. Men här i tiden är bilden ofta oklar. Ibland tycks det gå den orättfärdige bättre än den rättfärdige. Som om det inte lönar sig att tjäna Gud. ”Vad vinning har vi av att vi håller vad han har befallt?”

I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska muslimerna av de kristna och hindrades från att invadera Europa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Medelhavet. Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan vara en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl.

”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.” Redan som barn visades vägen för Birgitta. Som sjuåring såg hon i en vision den korsfäste. Hon frågar honom: ”Vem har gjort dig allt detta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek.”

Tjänandets gåva, glädje och värdighet. ”Odugliga tjänare”? Det är inte lätt att förstå de orden av Jesus. Vem vill idag ens vara tjänare? Ordet tycks kollidera med drömmen om den fria och självständiga människan som inte vill stå under någon, ännu mindre lyda någon. För att tänka rätt om tjänande måste vi börja med Jesus själv. Vi påminner oss hur han före sitt lidande tvättar sina lärjungars fötter. Det var en symbolisk handling för hela hans liv och gärning, en gärning som renar lärjungarna från allt som smutsar ner och förvrider deras liv.