Predikningar Ingmar Svanteson

Paulus hade pryglats och förödmjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thessalonike. Aposteln liknar sin apostoliska verksamhet i Thessalonike vid hur en mor sköter om sina barn. Från ett senare skede hör vi i evangeliet Jesu skarpa verop över de skriftlärda och fariséerna. Kyrkan behöver påminnas av sin Herre för att inte fastna i utsidans detaljer och försumma det viktigaste i lagen: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”.

”Gud älskar er”, skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessalonike, kanske den äldsta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk värme och glädje. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt ”med kraft och helig ande”.

Den goda kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta idag en ickefråga, eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som knackar på. Här finns ingen fråga alls, snarast upplevs det som en rättighet för den människa som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid varit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga.

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noomi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax. ”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Boas. Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Fatalismen dyker upp om man inte är på sin vakt. Fatalism är motpolen till tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kusliga berättelsen om Jefta och hans dotter. Jefta var förskjuten från sin familj och från folket. Ändå ställde han sig till förfogande när folket bad honom att leda dem i striden mot Ammoniterna. Om Herren ger honom seger lovar Jefta att offra den som först möter honom vid hemkomsten. Den som kommer emot honom är hans dotter, hans enda barn. Jefta river sönder sina kläder och ropar ut sin förtvivlan.

Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lärare och kyrkoförnyare. Det har sagts att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grundade Clairvaux 68 kloster, bland annat i Alvastra och Nydala, Varnhem och Roma. Hans umgänge med den heliga skrift är hisnande, hans bilder och uttryck sensuella och drastiska, vackra och välsmakande. Likt profeten Hesekiel såg han hur Herrens härlighet uppfyllde templet, den heliga Kyrkan.

Ständigt på nytt avfaller folket från Gud. Gud sänder domare och folket lyder så länge domarna lever. ”Men när domarna dog, vände de tillbaka och tog sig till vad fördärvligt var.” Det är fruktan som är deras drivkraft för att lyda. De lyder av fruktan för vad som händer när de avfaller. Det kan bli ett första steg.

”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra.” Det är folkets svar när Josua ställer det inför valet vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som utvalt dem. Själv sade Josua: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Folket påminns om att Gud befriat dem ur Egypten och att han har lett dem hela vägen, förjagat deras fiender och gett dem deras land.

Den salige John Henry Newman mediterar över ett av Marias ärenamn i den Lauretanska litanian. Där kallas hon Rosa mystica, den hemlighetsfulla rosen. Att hon kallas ”ros” är inte svårt att förstå. Maria är det skönaste blomster som vuxit fram i den andliga trädgården. Men varför kallas hon ”hemlighetsfull”?

Den 14 augusti 1941 i koncentrationslägret i Auschwitz erbjöd sig Maximilian Kolbe att ta en medfånges plats i dödsbunkern. Medfången hade stor familj. Hur kunde Maximilian göra detta val? Det fanns inte många sekunders betänketid. Han praktiserade vad han själv skriver: ”Ibland är livet verkligen svårt och man tror inte att det längre finns någon utväg. Eftersom vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lycka och de vidriga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså göra?” Maximilians svar lyder: ”Lita på Gud”.