Predikningar Ingmar Svanteson

Den slutliga domen, fruktad och ändå efterlängtad. Kontrasten kan knappast vara större än mellan den värld vi lever i och den dag vi firar – Kristus Konungens högtid. Den omgivande världen, fångad och förvirrad av en mängd av­gudar och mak­ter, kollektbönen kallade det ”tomhetens välde”, och mitt i denna värld ett helt annat rike, be­friat från främman­de makter genom dess Herre som återställt och nyska­pat allt, ”världs­­­­all­tets konung”. Kontras­ten blir ännu större när vi hör dagens evangelium om den yttersta domen. Hur många, ens bland de kristna, tror att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda? Och ändå kan människan inte sluta att ropa efter det ”rättvisans, fredens och kärlekens rike”, som vi snart skall besjunga vid altaret. Kon­tras­­­­ten är alltså inte total.

Denna vecka har den första läsningen hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi hur kung Antiochos IV dör i förtvivlan över sina över­grepp på Guds tem­pel i Jerusalem. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skriva­re. En påminnelse om att den världsliga makten ytterst har sin makt från Gud och inte får tro sig själv vara Gud.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, grun­dade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några me­nar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid den­na tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­de folks invasio­ner. Det liknar mycket vår egen tid. Var tiden inne när Mattathias med egna ögon såg avfallet och greps av ”helig iver”? Han grep till vapen. Han kunde hänvisa till hur Pinechas ha­de gripit till våld när folket avfallit under Mose tid (4 Mos 25).

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet. Modern till de sju söner under Mackabeertiden, som gav sina liv i trohet mot lagens bud, vitt­nar om samma kärlek. Hon stö­der sina barn när de brutalt mör­das för sin tro.

Dagens Mariafest fick sin prägel av det apokryfa Jakobs Proto­evange­lium. Det berättar om hur Maria som barn för­des till temp­let för att där bere­das att bli Mes­sias moder, men också att följa sin Sons överlåtelse och offer av sitt liv. Hon kände säkert till den nittioårige Elasars offer, när han vägra­de att äta det förbjudna svinköttet. Några av hans vän­ner hade anpas­sat sig. De er­bjuder honom att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta. Också vän­ner kan svika. Men Elasar väg­­rar och är trogen till slutet.

Denna vecka hör vi ur Mackabeerböckerna, som berättar om den reli­gionsförföljelse som bröt ut med Antiochos IV Epifa­nes år 175 f.Kr. Han genomdrev en brutal tvångshellenisering som skulle förinta juden­domen som religion. Under dödshot för­bjöds omskärelse, sabbatsfiran­de, högtider och templets offer. Bokrullar med Mose lag brändes. Mitt i templet placerades ett offeraltare åt Zeus, den van­helgande skändlig­he­ten, som vi hör om i Nya Testamentet (Matt 24:15).

Gå in till glädjen hos din Herre! Kan målet för människans liv formuleras vackrare? Gå in till glädjen hos din Herre! Det var lönen för två av tjänarna i liknelsen. Vad kan vara lyckligare att få höra, när våra liv en gång skall summeras och få sin dom? Doma­ren, vår Herre Jesus Kristus, vill ingenting hög­­­re än att få ge sina tjäna­re den lönen. Han är själv smord med gläd­jens olja, han hade sin glädje i att göra Faderns vilja, och han vill göra sina tjänare delaktiga i samma glädje. Under slutet av kyrkoåret riktar Kyr­kan vår blick mot det yttersta, döden, domen och det eviga livet. Slutmålet beskrivs som en gläd­je att gå in i, en tillvaro och ett rum som är fyllt av glädje: Gå in till glädjen hos din Herre!

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ond­skan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Det är en profetia om vad Guds Ord gjorde när det föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Redan som ung flicka kom den heliga Gertrud till cisterciensklost­ret i Helfta, där hon genomgick grundliga studier särskilt i littera­tur och fi­losofi. Hon påverkades av abbedissan Gertrud av Hac­ke­born och hennes syster Mechthild, som båda räknas som me­deltidens stora kvinnliga mystiker. Den heliga Gertrud blev själv nunna, genomgick en omvän­del­se och skrev ner si­na erfarenheter. Hon älskade liturgin, särskilt den heliga eukaris­tin och hade en särskild kärlek till Jesu heliga hjär­ta. Hon räknas som Tysklands största mystiker.

Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron menings­lös. Världs­historiens stora och små skurkar måste få sin dom. Det vore absurt om bödlar och deras offer bara skulle möta var­andra i evigheten utan en föregående dom. ”Domen blir hård över höga herrar. Sträng granskning väntar denna världens sto­ra.”