Predikningar Ingmar Svanteson

Man och hustru ”skall bli ett kött”. Den salige påven Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den per­sonliga intimiteten har de del i den heliga Treenighetens inre enhet, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.

Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud.

Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Vad får predikan att bära frukt? Hur många predikningar har inte hållits som bara runnit ut i sanden? Vad får den kristna förkunnelsen att bära frukt? Alla dagens tre läsningar ger ett och samma svar. Profeten Jesaja, apostlarna Paulus och Petrus, alla tre får en avgörande insikt, en självkännedom som gör att de kan tas i tjänst och deras arbete bära frukt. Jesaja får se Herren i templet. Serafer omger honom som sitter på tronen. Den ena ängeln ropar till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”. Dörrtrösklarna skakar i sina fästen och templet fylls av rök. Jesaja ropar: ”Ve mig, jag är förlorad! Jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar”. Han ser sig själv i Guds ljus. Han ser sin orenhet, sin synd. Det motsvarar den ångerfulla bekännelsen i bikten.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. ”Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”. De uppmanas att hålla äktenskapet i ära och den äkta sängen ”obe­­­fläc­kad”.

Uppdraget att förkunna omvändelse, driva ut demoner och bota sjuka, bereder väg för det mål som Hebreerbrevet kallar ”den levande Gudens stad.” Händelserna vid Sinai berg, som fick Mose att skäl­va av skräck, pekade fram mot slutmålet. Abels blod som ropade till Gud om det första brodermordet, pe­ka­de mot ett nytt förbundsblod som ”talar starkare än Abels”.

Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro. Jesus säger att ”de inte ville tro”.

Syna­gogföreståndaren Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne. Mar­kus berättar om hennes plan. ”Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder, skulle hon bli hjälpt”. En blödande kvinna betraktades som oren och hon måste handla strategiskt. Hon bävade men handlade, modigt och målmedvetet. Tron tar hjälp av både förstånd och vilja.