Predikningar Ingmar Svanteson

Paulus beskriver sin inre kamp. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans ord kan ge intryck av total maktlöshet, men Paulus är inte identisk med sitt onda. Synden är något främmande. ”Det är inte jag som handlar, utan synden som bor i mig”.

”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus, vår Herre.” Det onda slutet kallas ”lön”, men det goda slutet kallas gåva. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillvarons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte kapitlet undervisar han om hur människan genom dopet får del av denna förvandling. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa sina ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.

Aposteln ger korta men hisnande beskrivningar av villkoren för alla människor efter Kristus. Alla är av naturen Adams barn, men alla är också benådade genom den nye Adam, Kristus. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla människor”. Kristi, den nye Adams, rättfärdiga gärning ”ledde till frikännande och liv för alla människor”.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Detta gäller inte bara Abraham. Paulus tillämpar det på dem som ”tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus”.

Ständig bön. Alltid be? Vem kan det? Den ribban ligger väl ändå för högt? Men Jesus berättar sin liknelse för att lära sina lärjungar att alltid be och inte ge upp. Och vad skulle Jesus annars ha sagt: ’Det räcker att ni ber en gång om dagen, eller tre, eller fem gånger’ - om jag nu som predikant får tala som en dåre. Då hade lärjungarna kunnat dra slutsatsen att de däremellan hade fått leva på egen hand, utlämnade åt sig själva. Det är så avguderiet fungerar. Människor ber eller offrar för att hålla avgudarna på gott humör, försäkra sig om deras hjälp, och för att däremellan få fortsätta livet efter eget huvud och utan ”störande inblandningar” från den gudomliga sidan.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 72 ickejudiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 72 för sitt uppdrag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Herren skickar ut lärjungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store en strategi.

De kristnas förhållande till Gud, det Paulus kallar rättfärdighet, bygger inte på gärningar utan på tro. Genom tron på Jesus Kristus får människan ett rätt förhållande till Gud. Genom tron görs hon rättfärdig. Inga försök att med egna krafter åstadkomma detta kommer att lyckas. Den troende har förstått att hon behöver och har en Frälsare.

När vi hör om ”Guds rättfärdighet”, tänker vi ofta moraliskt, på Guds krav på människan, att hon skall leva rättfärdigt. Men nu säger aposteln att Guds rättfärdighet också är en gåva! Gåvan ges åt den som tror på Jesus Kristus. Människan ”görs” rättfärdig och kommer därmed i ett rätt förhållande till Gud. Oftast kallar vi denna gåva för nåd.

Redan i början av sitt väldiga Romarbrev behandlar aposteln slutet av allting. ”Gud skall löna var och en efter hans gärningar, juden främst, men också greken”. Inför den slutliga domen blir alla människor fullkomligt jämlika. ”Gud gör inte skillnad på människor.”