Predikningar Ingmar Svanteson

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som ges männi­skan, gratis. Teologin kallar det nåd.

Profeten ger exempel på en av tillvarons grundlagar, den om or­sak och verkan. ”Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit nå­got rov? Faller en fågel i snaran på marken, om inget garn har bli­­­vit utlagt för den?” Allt som finns och allt som händer har en orsak. Måste då inte allt­­sam­mans, hela universum, också ha en or­sak? Men en orsak som själv är evig och utan or­sak? – Alternativet vore en ”evig ma­te­­ria”, den konsekven­ta ”materialismen”. Tron bekräftar tanken och be­kän­ner att Gud i be­gynnelsen har skapat allt ur intet.

Din tro har hjälpt dig. Nyligen publicerade den katolska kyrkan i Sverige sin Verksamhetsberättelse för det förra året. Den ger många glädjande tecken på liv, men i sta­tistiken nämner biskopen också att nästan 1000 per­soner läm­nar kyr­kan varje år! Vi vet inte varför, men ytterst ställer det frå­gan hur det står till med tron. Kan den som tror på Jesus läm­na hans kyr­ka? Da­gens evan­ge­lium vittnar om trons av­görande betydelse.

Har det någonsin tagits en större risk i historien än när Gud frälser män­niskan och gör det genom att använda sig av mänskliga redskap? Hans ”metod” är att göra redskapen helt beroende av honom själv. När det ser kritiskt ut för både kyrkan och vår tro på den, behöver vi se efter en gång till hur Herren bygger sin kyrka. Petrus lyder ängelns befallning när han räddas ur fängelset. Själv tror han att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att det är Her­ren som har räddat ho­nom – i samverkan med för­sam­lingens ivriga förbön.

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.” En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Po­lykar­pos, som var lärjunge till apos­teln Johannes. Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är männi­skans mål. Det är då hon blir levande, då hon ser och åter­speg­lar Gud. Det börjar med att människan upptäcker det liv hon har fått som gåva, ock­så sin kropp, att hon är skapad av Gud.

Det otänkbara sker med Jerusalem och dess tempel. Den baby­loniske konungen berövar det alla dess skatter, kung­en och de flesta i folket förs bort i fångenskap. Endast ”de obetydli­gaste lämnades kvar”. Jesus har inlett sin Bergspredikan med saligprisningarna, en väl­dig portal för hela evangeliet, men avslutningen är desto allvarli­gare. Det ena huset består, det andra rasar. Alla som har hört har inte handlat efter vad de hört.

Jesus varnar för falska profeter. De är falska eftersom utsidan in­te motsvarar insidan. De är förklädda till får, men i hjärtat är de rov­lystna vargar. När kung Josia hörde lagboken uppläsas (621 f.Kr.) såg han sin egen falskhet, han träffades i hjärtat och rev sönder sina kläder. Den bok som hittats i templet var sannolikt den Femte Mosebo­ken, som tydligt anger vad Gud förväntar sig av sitt folk, kärlek till Gud av hela hjärtat och osviklig trohet mot förbundet. Den yttre troheten motsvarar hjärtats trohet.

”När Israel var ung fick jag honom kär.” Profeten beskri­ver Gud som en som blivit förälskad. När kärleken inte tas emot beskriver han Gud som en mo­der. ”Jag lärde Efraim att gå, jag tog dem upp i mi­na armar. Med le­na band drog jag dem, med kärlekens band.” När det vo­re rättvist att straffa får vi se in i ett hjärta som vån­das: ”Mitt hjär­ta vänder sig i mig, all min barm­här­tighet vak­nar… med vrede vill jag inte komma.” När Gud vredgas tycks det strida mot hans in­nersta vil­ja, trots att han är rättvis och inte kan blunda för det onda.

Ett av de historiska skälen att fira nationaldag, valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 1523, väcker för katoliken inte utan vidare glädje, all­ra minst om man bor i Skåne som då inte ens hörde till Sverige. Ändå finns det skäl att tacka Gud för vårt land, för natur och kul­tur, för språk och mycket i vår historia, för fred och frihet. Att vårt hemland är himlen och att kyrkan är övernationell utesluter inte tacksamhet för vårt land på jorden och i historien.

Bonifatius växte upp i ett kloster i England men begav sig till Tyskland för att förkunna evangeliet. Hans mödor bar frukt och han räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyr­kan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vå­gor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.” Det är samma anda som när Paulus uppmanar sin lär­junge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva som finns i honom sedan Paulus lagt sina hän­der på honom. Nådegåvan fung­e­rar alltså inte automa­tiskt. Nåden efter­frågar människans samver­kan.