Predikningar Ingmar Svanteson

Alla bud sammanfattas i budet att älska sin nästa. ”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”. Varje förnuftig människa kan inse det. Den troende bejakar det med sitt hjärta. Aposteln säger i ett tidigare kapitel: ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag”.

Trotsig bön inför döden. Idag på Alla Själars Dag ber kyrkan för alla döda. Hon ber att deras rening ska fullbordas. Hon har inte glömt det vi firade igår, Alla Helgons Dag, med bilden av den stora skaran inför Guds tron i himlen. Hon ber att den skaran skall bli fulltalig. Hon ber ihärdigt och med hjälp av sitt kraftigaste vapen, den heliga mässans offer. Hon ber i ljuset av Kristi död och uppståndelse.

Helgonen - förebilder och hjälpare. Alla Helgons högtid är en slags skördefest. Vetekornet, som sänktes ner i jorden när Jesus dog på korset, har burit frukt. Vår Herres Jesu Kristi död och uppståndelse bär frukt i helgonen. De lyfter vår blick mot slutmålet, det vi är skapade till och bestämda för. Även om vi fortfarande suckar under död och förgänglighet stärks vi i hoppet när vi ser den stora skaran som står inför tronen. Helgonen ger oss nytt mod. De får hela Guds folk att räta på ryggen. Att läsa om helgonen är att förstå: så är livet tänkt.

Paulus inleder ett nytt avsnitt i sitt stora Romarbrev. Det handlar om judarna. Nu kallar han dem israeliterna. Man märker det intensiva i hans anslag. ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte.” Han tar Anden till vittne för sitt samvete. Allt Paulus hade fått del av som jude hade gått i uppfyllelse i Kristus: ”härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Som människa kommer Kristus själv från judarna; han som samtidigt ”är över allting, Gud, välsignad i evighet”.

Slutet av åttonde kapitlet i Romarbrevet är hisnande vackert, också rent litterärt. Paulus berättar vad Gud har gjort för dem som har del i Kristi död och uppståndelse. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” Ingen makt i världen, varken död eller liv, varken krafter i djupet eller i höjden, ”skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Kan det erfaras i praktiken eller är det förbehållet mystiker och helgon?

Till dem som frågar om det bara är några få som blir räddade säger Jesus: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”. Till de teologer som antyder att alla till slut blir räddade säger han: ”Många skall försöka ta sig in (genom den trånga porten) men inte lyckas”. Till sådana som till och med har ”ätit och druckit med honom” kommer han att säga: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare”.

”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna har förmedlat kunskap om Herren. Jesus säger om den fullmakt och gåva som han gett dem: ”Den som hör er, han hör mig”. Arvet från apostlarna är inte bara en ”lärosuccession”. Paulus talar om en ”byggnad” som har apostlarna och profeterna som grund. Aposteln säger att byggnaden ”växer upp till ett heligt tempel i Herren, en andlig boning åt Gud”. Arvet från apostlarna förmedlar både lära och liv.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten i sitt väldiga brev. Han beskriver hur Anden fullbordar Kristi verk, både i Kyrkan och i den troende som inte längre är slav, utan kan ropa: ”Abba! Fader!” Detta föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. Hon befrias och upprättas. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.”

Den märkliga ödmjukheten. Hur många vill idag vara ödmjuka, ens bland de kristna? Nu har ödmjukheten sällan varit särskilt populär. Den föraktades i antiken och i vår egen tid har den sedan länge haft dåligt rykte, också i kyrkan. Delvis för att den är så lätt att missförstå. Ödmjukhet förväxlas med ”fromma” gester och ord. Psykologer varnar för att den lägger sig som en blöt filt över både glädje och frimodighet.

Det åttonde kapitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus inleder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.”