Predikningar Ingmar Svanteson

Ingen bland GT:s profeter talar så tydligt om den kristna trons mysterier som Jesaja. Hieronymus menade att han kunde kallas evangelist snarare än pro­fet. En avhuggen stam, en stubbe, det är vad som återstår av den mäktiga Da­vids­dynastin. Ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning och gren från dess rötter skall bära frukt.

Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Det är inte bara en moralisk appell. Vi har hört profeten Daniel vittna om att Människosonens rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla går under när deras tid är ute. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Vid det nya kyrkoårets början inleder han raden av helgon. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans kallande ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Människan måste låta detta ske och samverka med den nyskap­ande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

Daniel ser vad som väntar den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­ga­re tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Hans knän slår mot varandra.

Profeten Daniel tolkar en dröm som kung Nebukadnessar har haft. Den­ne har sett en enorm bildstod som symboliserar historien med dess då kända stormaktsriken. Men det ena riket efter det andra skall falla. Också Jeru­sa­lems tempel skall brytas ner enligt Jesu ord i evangeliet, sten på sten.

Den slutliga domen, fruktad och ändå efterlängtad. Kontrasten kan knappast vara större än mellan den värld vi lever i och den dag vi firar – Kristus Konungens högtid. Den omgivande världen, fångad och förvirrad av en mängd av­gudar och mak­ter, kollektbönen kallade det ”tomhetens välde”, och mitt i denna värld ett helt annat rike, be­friat från främman­de makter genom dess Herre som återställt och nyska­pat allt, ”världs­­­­all­tets konung”. Kontras­ten blir ännu större när vi hör dagens evangelium om den yttersta domen. Hur många, ens bland de kristna, tror att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda? Och ändå kan människan inte sluta att ropa efter det ”rättvisans, fredens och kärlekens rike”, som vi snart skall besjunga vid altaret. Kon­tras­­­­ten är alltså inte total.

Denna vecka har den första läsningen hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi hur kung Antiochos IV dör i förtvivlan över sina över­grepp på Guds tem­pel i Jerusalem. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skriva­re. En påminnelse om att den världsliga makten ytterst har sin makt från Gud och inte får tro sig själv vara Gud.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, grun­dade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några me­nar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid den­na tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­de folks invasio­ner. Det liknar mycket vår egen tid. Var tiden inne när Mattathias med egna ögon såg avfallet och greps av ”helig iver”? Han grep till vapen. Han kunde hänvisa till hur Pinechas ha­de gripit till våld när folket avfallit under Mose tid (4 Mos 25).