Predikningar Ingmar Svanteson

Visheten är lugn, eftertänksam, betraktande, insiktsfull – vacker. Den besatte pojken är fångad av vishetens och skönhetens mot­sats. Han ”tuggar fradga och skär tänder”. Alla som lever har fått del av visheten, förmågan att se och för­stå, men den är ofta dold under sabotörer, ibland brutalt fula. Vishetens främsta fiende är människan själv, när hon söker det skapade i stället för Skaparen och fastnar i otro.

Älska fienden – kan man lära sig det? Jesu ord är glasklara: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er…”. Man kan avvisa orden som orimliga och omänskliga. Man kan försöka ta udden av dem. Men orden står kvar. Och det är inte bara ord. Jesu liv bekräf­tade hans ord. Han lät sig hånas, smädas, gisslas och dödas. Inte för att leva upp till ett högt ideal, utan av kärlek till sina fiender.

Vi firar den dag då Petrus intog sin stol som biskop i Rom. Världsliga härskare och deras välden faller, förr eller se­nare.  Petri ämbete består. Diktatorer uppträder som ”herrar” och övervakar sina riken, ofta ”av vin­nings­­lystnad”. Petri efterföljare är ålagda att vaka över den anförtrodda hjor­den, inte ”av vin­ningslystnad utan av hängivenhet”, ”inte av tvång utan själv­mant, så som Gud vill”.

Hur har de olika språken uppstått? Språkforskare söker det his­toriska svaret på sådana frågor. Bibeln söker svar på en annan, men besläktad, fråga. Varför upp­står så lätt kon­flikter mellan människor? Ofta börjar konflikter genom ord. ”Babels torn” betyder i bibeln språkförbistring, att männi­skor­na inte längre förstår varandras språk och ord. Att Herren ”förbistrar” tungomålen och sprider ut folken, liknar berättel­sen om syndafallet, där de första människorna drivs ut ur paradiset. Här skiljs de från varand­ra.

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet, samlad i blodet, bärare av livet. En första antydan om Kristi blod, utgjutet av fri vilja för att ge liv.

Gud ser människans ondska och floden behövs för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samti-digt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under. Den sanne Guden för­blir trofast, trots männi­skans trolöshet.

Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde. Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner ho­nom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främman­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i den ”jord” var­ifrån hon kom-mit. I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa mat.

Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.