Predikningar Ingmar Svanteson

Basileios och Gregorios var nära vänner, de var som ”en själ i två krop­par”. Som teologer förkunnade och för­svarade de tron på både Kris­­­ti och An­dens gu­dom. Den tro som utmejslades på 300-talet finns redan i första läsning­en, som i ett frö. ”Den som er­kä­nner Sonen har också Fadern.” Insikten ges genom Anden, som liknas vid en inre smörjelse.

Ett välsignat nytt år. Gott Nytt År önskar vi varandra. Alla har en känsla av att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill vi med denna önskan? Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. I ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från natten för att utmärka högtider, dagar och år. Det finns en tanke med ti­den, en god tanke. Kristen tro är inte allmänt optimistisk, den räknar sna­­rare med allt svårare tider, men den ger ett hopp. Det av påven Franciskus utropade jubelåret är ställt under hoppets tecken. Dagens liturgi leder stegvis fram mot detta hopp.

”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Orden syftar inte på de timmar som är kvar av just detta kalenderår. Den ”sis­­­ta tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”, en ”tid” som bara inträffar en enda gång i mänsklighetens histo­ria. Denna ”sista tid” tycks ha en motsvarighet i en ’första tid’.

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Men han blev fattig och an­tog våra mänskliga villkor. Hans gudomlighet gjorde honom inte mindre mänsk­lig. Till de män­skli­ga villkoren hör att varje dag vä­xa till eller att avta i styr­ka och vis­het. Något ”status quo” finns inte.

Familjen – den vanliga och den heliga. Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. I krubbans närhet finns ock-så bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte vå­ra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmed­lat livet till oss. Bar­n är inget man skaffar sig, de förblir en gåva.

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer för Kristi skull, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela värl­­­dens”. Korsets vidun­derliga kraft, har för­trampat ondskans väl­de, redan i förväg.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron skall han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse. Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersök­ning­ar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

Upptäcka och vårda julens glädje I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den stora glädjen. Änglarna förkunnade den för de förskräckta herdarna. Lukas kollega bland evangelisterna, Johan­nes, talar om Ordet som lyser i mörkret och som inte har fått makt över detta ljus. Det gäller ock­­så glädjen. Johan­nes talar om ”nåd och åter nåd”. Vi kan lika gärna säga ’glädje och åter glädje’.

Idag har en frälsare fötts åt er. Människan har en Frälsare. Runt hela jordens krets firas hans födelse denna natt. Sam­ma budskap ljuder för alla människor: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Bud­skapet övergår allt vad filosofer kunnat tänka ut eller upptäcka. Därför är det äng­lar som förkunnar det. Herrens härlighet lyser omkring dem och herdarna grips av stor förfäran. Men de får höra: ”Var inte räd­da. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”.