Kortpredikan 17 februari 2025
1 Mos 4: 1-15, 25; Ps 50: 1-8, 16b-17, 20-21; Mark 8: 11-13
När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafallsberättelse.
Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som pågår hela tiden. Människan känner igen sig.
Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp. Vi påminns om att synden är något främmande för människan. Synden ”lurar vid dörren” men människan bör ”råda över den”.
Traditionen säger att det var avundsjuka som drev Kain att dräpa sin broder. Avund rymmer en fruktansvärd och förödande kraft som gör människan sjuk. Också i Kains svar på Guds fråga känner vi igen människan: ”Skall jag ta vara på min broder?”
Abels utgjutna blod ”ropar” till himlen från jorden. Därav beteckningen ”himmelsskriande synder”. (Katekesen art. 1867)
Kains missgärning är större än han kan bära den. Orden beskriver följderna av varje allvarlig synd. Människan kan inte befria eller förlåta sig själv.
Kain fruktar att bli fredlös, men han överges inte av Gud. Redan här skymtar Guds barmhärtiga plan fram. Gång på gång erbjuder han människan nya möjligheter att vända om. Allt pekar fram mot ”det eviga förbundet” i Kristus.
Kyrkan hänvisar och vädjar till Abels offer när hon frambär Kristi blod i det eukaristiska offret. (Första eukaristiska bönen) Kristi offer bär och befriar från det som Kain inte kunde bära.
De som har del i Kristi blod får kraft att råda över synden, inte minst avunden, så att hon kan leva i förlåtelse och frid.
pater Ingmar Svanteson
