Kortpredikan 18 februari 2025
1 Mos 6: 5-8, 7: 1-5, 10; Ps 29: 1a-2, 3ac-4, 3b, 9b-10; Mark 8: 14-21
Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne.
Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människorna sjunker allt djupare i ondska.
Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde.
Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner honom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.
Ändå är detta inte slutet. ”Noa hade funnit nåd för Herrens ögon.” En liten rest skall räddas och en ny mänsklighet växa fram.
Thomas Merton frågar hur många det finns som ser tingen som de verkligen är. Det måste, enligt honom, finnas en eller två för att inte universum skall falla sönder.
Noa beskrivs som den ende med ett ofördärvat och rättfärdigt hjärta, en profetia om Kristus, som Paulus skall kalla den nye Adam, upphovet till en ny mänsklighet.
Ingen förstår vad Noa håller på med när han bygger sin ark. Också Jesu lärjungar hade svårt att fatta och förstå vad deras Mästare säger. ”Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?”
Våra monastiska fäder säger att blicken fördunklas när lasterna får överhanden, inte minst upprördhet och bekymmer.
Låt oss be att våra hjärtan renas, så att vi ser, ser vem som har makten och att Herrens nåd är starkare än ondskan.
Redan profeten hade sagt: ”Herren på sin tron befallde floden att komma, och Herren tronar som konung i evighet”.
pater Ingmar Svanteson
