Predikningar Ingmar Svanteson

”I hoppet är vi räddade.” Räddningen är ett faktum, men kan ännu inte ses med ögonen. Det vi ser med ögonen är lagt under ”tomhetens välde”. Aposteln kallar det ett ”slaveri under förgängelsen”. Också de troende delar dessa villkor. Också de mås­te ropa om befrielse. Våra villkor jämförs med födslo­våndor. Men något är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten i sitt väldiga brev. Han beskriver hur Anden fullbor­dar Kristi verk, både i Kyr­kan och i den troende som inte längre är slav, utan kan ro­pa: ”Abba! Fader!” Detta föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. Hon befrias och upprättas. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.” Hon är redan vid målet.

Liv eller död. Evigt liv eller evig död. Den slutliga skillnaden i till­varon. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Paulus använder en annan bild. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet un­dervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa si­na ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.

Aposteln ger en hisnande sammanfattning av alla människors villkor ge­nom Kristus. Alla är av naturen Adams barn, men alla är också nyskapade av den nye Adam, Kristus. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla männi­skor”. Den nye Adams rättfärdiga gärning ”ledde till frikännande för alla människor”.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Paulus säger att han därmed ”räknades som rättfärdig”. Men denna rättfär­dighet var inte bara en bedömning hos Gud. Något skedde med Abraham. Han blev rättfärdig, han gjordes rättfärdig.

Viktigt, men inte det viktigaste. ”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick smaka den medici­nen när de gi­ll­­rade sin fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kej­saren skatt?” Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön.

Abraham är trons fader. Maria är trons moder. Abraham trodde på det löfte om en son som han fått, trots att hans ålder tala­de emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­­de”.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 (eller 72) icke-judiska folk. Lukas be­rättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar yt­terligare 72 för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna be­rättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store ett möns­ter.

I Romarbrevet förkunnar aposteln en sida av Guds rättfärdighet, som är okänd för många, då som nu. Guds rättfärdighet är inte bara döman­de. Den är också skänkande, förlåtande och nyskap­ande. Paulus kallar den: ”en rättfärdighet från Gud”. Den ges som en gåva och tas emot i tron på Jesus Kris­tus. Han kallar det ”en Guds kraft som räddar var och en som tror”.