Predikningar Ingmar Svanteson

Detta år 2025 firar Katolska Kyrkan ett så kallat jubelår. I första läsningen hör vi om jubelårets bakgrund i det gamla Förbundet. Det handlar om den sjunde dagens sabbatsvila. Den når en kulmen när sju gånger sju år, fyrtionio år, följs av det femtionde året, vilket firas som ett jubelår. Israels barn är då fria från mödosamt arbete. De hämtar näring direkt från markens frukter. Därmed får också marken vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Herren.

Under en konvalescens lärde sig Ignatius skilja mellan andarna. Han fick först riddarromaner att läsa och sedan böcker om helgonens liv. Han upptäckte hur riddarromanerna påverkade honom på ett sätt, jämfört med böckerna om helgonens liv. Riddarromanerna kunde vara spännande för stunden, men lämnade tomhet som eftersmak. Det första behaget övergick i ledsnad, missmod och leda.

Påträngande bön. I dagens evangelium ger oss Herren en enkel böneskola, i två delar. Först lär han sina lärjungar Fader vår och sedan berättar han en historia. Först lägger han en formulerad bön i lärjungarnas mun. Sedan lär han dem att be uthålligt och påträngande. Till en början är människan som ett litet barn. Hon lär sig tala genom att säga efter mamma, som lägger ord i barnets mun. Nu är det kyrkan, vår andliga moder, som lär oss vårt egentliga modersmål, bönen. Människan får ord lagda i sin mun, även om hon inte omedelbart förstår deras innebörd. Hon behöver inte varje gång fundera ut hur hon skall formulera sig.

Det apokryfa Jakobsevangeliet har gett oss namnen på Marias föräldrar, Joakim och Anna. De hörde till dem som, likt den gamle Symeon, ”väntade på Israels tröst”. På Sinai berg får Mose de tio budorden. Han förkunnar dem för folket och folket svarar: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” Därmed ingås förbundet mellan Gud och hans folk.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De känner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden. Det inre motståndet tror många är borta när de tar sina första steg på efterföljelsens väg, kanske när de avlade sina löften. Som när Jakob och Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”.

Herren steg ner på Sinai berg. Och Mose förde folket ut ur lägret Gud till mötes. ”När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp.” Men det ofattbara är att folket, enligt Jesajas profetia, inte ser med sina ögon och inte hör med sina öron.

Eftersom den heliga Birgitta i Sverige huvudsakligen firas den 7 oktober firar vi idag ett annat av dagens helgon, den helige Johannes Cassianus (d. ca 430). Genom sina skrifter har han spelat en vägledande roll för hela det andliga och asketiska livet i både öst och väst, också indirekt genom Benedictus regel, där han ofta citeras eller finns ”mellan raderna”.

”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.” Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vore bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”. Mose svarar: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”

Profeten säger om ”Herrens tjänare”, den profetiska förebilden till vår Herre: ”Ingen skall höra hans röst på gatorna”. Han skall inte ”träta och ropa”. Ändå skall ”han en dag föra rätten till seger och hans namn skall ge folken hopp”. Att han förkunnar ”rätten för folken” kan vi läsa om i kyrkans sociallära. Vad skulle inte hända om folkens ledare började lyssna till den?

I den första läsningen kommer vi rakt in i Herrens påsk. Herren håller dom över Egyptens alla gudar, vilket betyder en dom över alla onda makter. Därför instiftas påskalammsmåltiden. De vars dörrposter är bestrukna med påskalammets blod skyddas och förs ut i friheten. Det sanna påskalammet är Kristus, vars blod är starkare än all ondska, synd och död. ”Detta är Herrens påsk”.