Predikningar Ingmar Svanteson

Till det människan förlorat genom syndafallet hör den fulla synförmågan. Hon ser inte det hon är skapad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser.

Lukas berättar att Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han var betrodd i församlingen i Jerusalem och sändes att ”visitera” församlingen i Antiochia där även hedningarna tog emot budskapet. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos, tog honom till Antiochia där de arbetade ett helt år tillsammans.

Människans ord avslöjar hennes inre. Ofta hennes bristande samling och integritet. Hur många har inte fått bita sig i tung­an? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i ho­nom finns bara ett ja.”

Vi har firat påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är ingen idé eller tanke, det fullbordades av honom som föddes av kvinna och blev människa. Från första början levde han under sin moders omsorg och beskydd. Hennes omsorg om sitt barn fortsätter i omsorgen om Kyrkan, som är Kristi kropp.

Vi tror på den helige Ande. Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. I vår ande har vi denna dag ännu större skäl att glädjas. Guds helige Ande utgjuts över apostlarna och förvandlar dem och hela kyrkan. Utan Andens utgjutande den första Pingstdagen hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här idag. Med sitt förnuft hade människan kunnat få visshet om Guds existens, men det hade stannat i huvudet och inte påverkat hennes liv. Kyrkan hade varit en död institution, ett museum, kring minnet av Jesus från Nasaret som ett moraliskt föredöme, men knappast mera.

Idag, den sista vardagen i påsktiden, avslutas läsningen av både Apostlagärningarna och Johannesevangeliet. Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men vi får inte veta hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden.

Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, för vår historia och vårt språk, för natur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Norbert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tumathorp strax söder om nuvarande Simrishamn. Där verkade de nästan 400 år.

Bonifatius (d. 754) blev martyr och Tysklands apostel. Hans martyrium ger fortfarande ifrån sig ljus. Låt oss be för kyrkan i Tyskland! Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”.

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon utvandrade till USA och leddes till ”den katolska sanningens fullhet”. Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men bevarade sitt hjärta rent. Hon grundade en reformerad gren av birgittinorden och förde den till Birgittas land, i bön om att hela Sverige skulle återföras till den katolska tron.

Påsken fullbordas av Pingsten. Apostlarna var övertygade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika, inte ens efter himmelsfärden. Vi ser dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden med Jesus – apostlarna samlade runt Maria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan under de nio dagarna mellan Kristi Him-melsfärd och Pingst – den s.k. Pingstnovenan – i bön om och väntan på Anden.