Predikningar Ingmar Svanteson

Den vanliga familjens helighet. När Gud sände sin Son för att befria människorna från deras svåraste fiender, då lät han ho­nom växa upp i en vanlig familj. Den gudomlige Befria­ren dök inte upp på den mänsk­li­ga sce­nen som en imponerande ängel eller en himmelsk super­varelse. Han växte upp och levde de flesta åren av sitt liv i en vanlig familj. Det visar vilken roll varje famil­j spe­lar i Guds plan.

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Men han blev fattig och an­tog våra mänskliga villkor. Hans gudomlighet gjorde honom inte mindre mänsk­lig. Till de män­skli­ga villkoren hör att varje dag vä­xa till eller att avta i styr­ka och vis­het. Något ”status quo” finns inte.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det i grunden är så. Det gamla kärleksbudet har förvandlats och blivit ett ”nytt bud”. Det har fått ny kraft. Evangelisten Lukas vet att grundorsaken till det nya är den helige Ande, vilken le­der Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan sä­ga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har för­trampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Det ord och den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse. Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersök­ning­ar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

Vårda och öva julens glädje! I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den stora glädjen. Änglarna förkunnade den för de förskräckta herdarna. Lukas kollega bland evangelisterna, Johan­nes, talar om Ordet som lyser i mörkret och som inte har fått makt över detta ljus. Det gäller ock­­så glädjen. Bedrövelse och sorg behöver inte få makt över julens glädje. För många känns glädjen inte alls.

Vi har en Frälsare. Bland julhälsningarna detta år var det särskilt en som tog tag i mig. Det var inget uppseende­väckande med den. Överst fanns en bild av flygande fåglar mot en mörk himmel och bredvid den ett psaltarcitat: ”Om jag ändå hade duvans vingar! Då flög jag bort för att finna ett bo. Långt bort skulle jag fly… jag skulle söka ett skydd mot vin­ande vind och storm”. Det är många som har haft svårt att bearbeta vad som hänt under det gångna året och därför önskat sig duvans vingar för att fly.

Ingjut, Herre, din nåd i våra hjärtan. Så bad vi i kollektbönen denna fjärde söndag i advent. Det är samma bön som av­slutar Ange­lusbönen, som i katolsk tradition beds morgon, middag, kväll medan kyrk­klockan klämtar. Vi ber denna bön i mässan denna fjärde advent, som i år också är julafton. Vi är alldeles nära julen, men ännu inte framme. Hela adventstidens väntan samlas i den­na bön: Ingjut, Herre, din nåd i våra hjär­tan…

Idag sjunger Kyrkan den sjunde O-antifonen: O Imma­nu­el… Man vet inte hur dessa antifoner uppstått. Men de kan spåras tillbaka till 500-talet. Kyrkan har sökt genom de heliga skrifterna för att finna de skö­naste profetiorna om den utlovade Messias: O Vishet, O Ado­nai, O Jesse telning, O Davids nyckel, O Soluppgång, O jor­dens Ko­nung, O Immanuel.