Predikningar Ingmar Svanteson

”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.” Den heliga Birgittas bön är inte bara en allmän bön om att finna sin väg i li­vet. ”Visa mig, Her­re, din väg”.Det är en bön om att se Herrens väg, och villighet att följa den. Redan som barn visades denna väg för Birgitta. Som sjuåring såg hon i en vision den kors­fäste. Hon frå­gar honom: ”Vem har gjort dig allt de­t­ta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek.”

Äktenskapet – ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken. I almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så ock­så i ”Katolsk Kalender”. För den gångna veckan kan man läsa en vers hämtad från Andra Va­tikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig ge­menskap. Utifrån det djupaste i sin natur är människan nämligen en socialt inriktad va­rel­se, och utan att stå i relationer kan hon var­ken leva eller utveckla sina anlag”. Vi hörde samma sanning i första läsningen där Gud sä­ger: ”Det är inte gott att mannen/människan är ensam”. Människan är en gemenskapsvarelse och detta blir synligt i äktenskapets före­ning mellan man och kvinna.

”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Jesus säger det till sina lärjungar. Det som dessa ögon ser är ”som barn”, till skillnad från de ”lärda och kloka”. De uppmanas att inte glädja sig över att andarna lyder dem, men över att deras namn är ”uppteck-nade i himlen”.

Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den – som solstrålar. Inte minst Guds lille fat­tige. Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom. Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.

Den salige Columba Marmion, irländaren som blev benediktin och 1909 abbot i benediktinklostret Maredsous i Belgien, visste att de gudomliga skrifter­na inte bara var ärevördiga texter. De var mysterier att gå in i. De som gör det blir delak­tiga av det som tex-terna be­rät­tar om. Under sin tid som abbot växte hans tre stora verk fram. Från bör­jan var det reträttföredrag. ”Kristus – sjä­lens liv; Kristus i sina mys­­­terierochKristus – munkens förebild”.

Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt. Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att inget i himlen skulle saknas i mödan att bekymra sig om henne.

Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi läser Jobs bok. Job drabbas personligen. Så till den grad att han förbannar sin födelsedag. Han frågar: ”Varför ges liv åt den som plågas så bittert?” Teresa finner sin lilla väg, kärle­ken. Att göra det lilla av kär­lek.

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” Jobs reaktion på det som drabbar honom tycks strida mot de frågor, den klagan och de anklagelser som skall följa i de kom­man­de kapitlen. Här tycks allt redan vara klart. Läsa­ren får höra det redan i bokens förs­ta ka­p­i­tel.

Allomfattande och exklusiv, katolsk och helig. Vi skall snart bekänna att kyrkan är både katolsk och helig, både allomfattande och exklusiv. Katolsk betyder att kyrkan har med allt och med alla att göra. Samtidigt är hon helig och tar avstånd från synden och det onda. Hon vittnar om sin Herres vilja att alla människor skall bli räddade och komma till insikt om sanningen, samtidigt varnar hon för den slutliga skilsmässan från Gud. I våra öron låter katolicitet och helighet som varandras motsatser. Men trosbekännelsen vet att hon är både katolsk och helig.

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor med bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.