Predikningar Ingmar Svanteson

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon ut­vand­rade till USA och leddes till ”den ka­tol­ska sanningens full­het”. Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men beva­rade sitt hjär­­ta rent. Hon grundade en refor­merad gren av birgittinorden och för­de den till Birgit­tas land, i bön om att hela Sverige skulle återfö­ras till den katols­ka tron.

Dagens avsnitt ur evangeliet berättar om vägen bort. Läsningen ur andra Petrusbrevet om vägen hem. Arrenda­torerna vill ”få del av arvet”. Människan vill vara sin egen Gud, leva på egna villkor. Deras motstånd drivs till det yttersta. De dräper arv­tagaren.

Närvaro, offer, utbyte. Vi har firat de stora kristna högtiderna, jul, påsk och pingst. Därmed har vi firat hela Jesu jordiska liv och gärning, ett verk som skulle fortsätta genom hans apostlar. Jesus lämnade inte en skriven rad efter sig. Där­emot lämnade han en måltid som arv, den måltid som in­stiftades da­gen före hans lidan­de. Den unga kyr­kan förstod att denna måltid, den heliga eu­karistin, var en fortsättning och en slags förlängning av hans tid på jorden, en när­varo som kul­mi­­nerade i hans offer på korset.

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” ef­ter­som de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skym­tar fram som ”vän­ska­pens sakrament”. Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas er­sät­ts med Mat­tias. Tolvtalet från det första Förbundet upprättas.

Att tro och hoppas på glädjen. Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. Han hade visat sig för dem. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagar­na mellan Kristi Himmels­färd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

Lukas berättar om en viss Apollos som hade kommit till Efesos. Han var en bil­dad jude från Alexan­dria, ”väl insatt i skrifter­na”, men han ”kände ba­ra till Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till judekristna grup­per som fortfarande strikt följde Mose lag. Nu tas han om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare.

En hoppets och upphöjelsens dag – för människan. Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför: ”Vår ringa mänskliga natur upp­höjdes den­­na dag ända upp till Fa­derns tron”. Ingen examen, inget No­belpris, ingen mänsk­lig åtgärd, kan upphöja männi­skan högre än vad Kris­ti Himmels­färds dag gör. Ty denna dag upphöjdes människan till him­len.

Paulus möter den grekiska kulturen på areopagen i Athen, fyllt med al­ta­re och guda­bilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Skickligt anknyter han till deras intresse för ”religiösa ting” och ci­terar några av deras egna skal­der: ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till.” Han får deras öra och de bejakar att Gud inte kan rym­mas i tem­pel bygg­da av män­niskohand.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjung­er lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men också sjunga om Guds väldiga gärningar.

Jag kallar er vänner. Ett hisnande tilltal. ”Jag kallar er vänner.” Kanske det högsta som Jesus har kallat sina lärjung­ar. Abra­ham, Mo­se och profeterna kallades ibland Guds vänner. Bruden i Höga Visan säger om sin älska­de brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Det var djärvt att låta Höga Visan få en plats i den heliga Skrift. Läser vi den bokstavligt är det en glödande kärleksdikt. Men under ytan finns en andlig di­mension.