Predikningar Ingmar Svanteson

Efter att ha förkunnat korsets kraft ber Paulus de kristna i Korinth att tän­­ka efter. ”Tänk på när ni blev kallade”. När de kallades var det inte många som hör­de till de starka, förnäma och visa. Han utesluter inte att några gjorde det, men de flesta tycks ha varit svaga, ringaktade och förbisedda. Sannolikt en högst blandad ska­ra med många från samhället utkanter.

Redan i början av sitt första brev till Korinthierna ta­lar Pau­lus om slutet på Jesu liv och det som blev centrum i tron, korset och dess kraft. Det som var en stötesten för judarna och en dår­skap för hedning­arna, var Guds kraft och Guds vishet för dem som räddas. Skrifterna hade talat om visheten som en väg att närma sig Gud. Den nådde långt, men inte ända fram.

Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande. Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet”.

Paulus går strängt till rätta med dem som ”lever utan ordning”. I praktiken lever de på andras arbete. Oftast handlar det om lättja, som ibland ges en förment andlig motivering – tan­ken att det är ”finare” att be än att arbeta, eller att ”frälsning­en” befriar från ar­be­tets möda. Samtidigt är arbete något mer än möda. Redan att Her­ren söker arbe­tare i sin vin­gård signalerar något nytt. Benedictus infogar arbetet i klost­­­­rets liv och höjer därmed arbetets status. I klostret skall allt för­här­liga Gud, också arbetet.

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som ivrigt bad för sin länge vilsegångne son. Själv menade han att Monicas för­böner spelade en roll för hans om­vändelse. Det är lätt att underskatta förbönens makt. Den vi­sar vår plats i kyrkan, de troendes gemenskap.

Befriande val. På det mänskliga livets vandring möter vägskäl. Människan måste välja. Väl­jer hon den ena vägen, så väljer hon bort den andra. Därför är valet ofta förenat med vånda och så kallad be­sluts­ångest. Det vore ju så mycket lind­rigare om människan slapp välja, slapp ifrån att ta ställ­ning. Barnet i henne vill helst både äta kakan och ha den kvar.

Kyrkan firar apostlarna, en efter en, utspridda över året. Kyrkofadern Chrysostomos förundras över att dessa olärda män, utan makt och inflytande, kunde övertyga lärda och mäktiga, folk efter folk, i land efter land. I apostlarnas kallelse ser vi grundmönstret till varje kal­lelse. Natanael, som identifierats med Bartolomaios, blev kal­lad genom att bli ”sedd”. ”Jag såg dig under fikonträdet,” sä­ger Jesus.

Ännu en grandios profetia. Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­sking­ring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra all­ting nytt.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Paulus på­min­ner korinthierna om detta för insamlingen till de kristna i Jeru­salem. Idag hör vi det på martyren Laurentius dag, som gav sitt liv. För Paulus är ”hjärtat” platsen både för viljans beslut, för förnuftig ef­ter­tanke och för den känsla som inte ger av tvång, utan av gläd­­­je. ”Gud älskar en glad givare.” Glädjen är en känsla, men nu är den formad, helgad och ställd i Her­rens tjänst. Hjärtat är plat­sen för samvetet, där män­niskan bejakar Guds vilja och därmed når sin egen glädjes fullbordan.

Ju bättre det gick för israeliterna, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall från förbundet med Herren. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. Det be­kräftar Skriftens och Kyrkans lära om arvsynden. När avgudar och ideologier avslöjas i sin tomhet står folken utan ledare. När olyckorna kommer ropar folket till bergen: ”Dölj oss”, och till höjderna: ”Fall över oss”.