Predikningar Ingmar Svanteson

Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att va­ra på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från bör­­­jan till slutet, leds av Guds försyn. Den har också sina medaktörer, män­ni­skor och änglar. Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hän­de Tobit och hans familj. Sam­tidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns an­­vis­ningar. Så skedde och det ledde till ett lycko­samt slut.

Liksom förra veckan hör vi också denna vecka ordet ”försyn” i kollekt­bö­nen: ”ing­­et finns som undandrar sig din försyn”. Det är vår tro att det finns en gudom­lig plan och mening i allt som sker, den gudomliga försynen. Det betyder inte någon fastlåst au­to­ma­tik. Bönen fortsä­t­ter: ”Röj ur vä­gen allt som skadar oss, och ge oss allt som leder fram till dig”.

Både Tobit och Sara är djupt förtvivlade. De vill inte leva längre. Tobit skymfades av sin hustru, låt vara för att han beskyllt henne för stöld. Sara skymfades av sin tjänsteflic­ka för att kväva sina män. Hon överväger att ta sitt liv. Men båda ber. ”I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds här­lighet, och ängeln Rafael sändes ut för att ge dem bot.” Tobit blir Sa­ras svärfar och det hela slutar lyckligt.

Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Nor­­­bert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans brö­der klostret i Tu­ma­thorp utanför nu­var­ande Simrishamn. De ver­kade där nästan 400 år.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Dagens högtid, Heliga Trefaldighets Dag, började firas av benediktiner för ca tusen år se­dan. Men vad vi firar, Fadern och Sonen och den helige Ande, har funnits i all evighet. Ka­tekesen säger att mysteriet är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Vi skulle inte känna det om inte Gud själv hade uppenbarat det.

Martyrerna i Uganda, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brän­­des till döds år 1886 av deras unge höv­ding. De var hans pager, men kritiserade den ekonomiskt lönsamma slavhan­deln och väg­rade att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De liknar den unge Syrak, som ”ända från ungdomen följde vis­he­ten”. Han ”strävade lidelsefullt efter det goda, han käm­pade hårt för dess skull.”

Människornas liv är avsedda att bära frukt. Några gör det. Deras ”rättfärdiga verk blir inte glömda”. And­ra glöms bort, ”som om de aldrig hade funnits”. Fikonträdet hade blad men bar ingen frukt. Dagen efter var det förtorkat. Att det hade ”blad” motsvarar det myckna ”geschäftet” i templet. Visserligen skedde det i templet, men det bar ingen frukt. Jesus driver ut dem som sålde och köpte.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot missförstånd och förtal. Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade. Han hade fått sina ögon öpp­nade. Det är vad den blinde Bartimaios sökte och bad om när Jesus frå­gade vad han skulle göra för honom: ”Gör så att jag kan se igen”.

Maria skyndar till Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Ängeln hade ju sagt till Maria att hennes släkting var havande, trots hennes höga ål­der. Den yngre sö­ker den äldre. Av detta möte målar Lukas en ikon. Med mångdimensionell inne­börd. Två havande kvinnor möts. De tillhör och representerar olika ge­ne­­rationer. De ser och hör varandra. De överträf­far var­andra i ömsesidig akt­ning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äld­re älska de yngre.

”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” De yttre offren i det första Förbundet kan för oss framstå som pri­mitiva, men de pekade mot de inre. De måste bäras fram ”frikos­tigt” och ”med glädje”. Redan profeterna gisslar yttre offer utan inre täckning.