Predikningar Ingmar Svanteson

”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se var­för busken inte brinner upp.” Mose har sett eldslågan slå upp ur busken, utan att busken för­tärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Den lockar Mose att gå närmare.

Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare rädda folket genom detta vatten ur slaveriet. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men han agerar först utan klokhet och måste prövas i öknen. Jesus förebrår de städer där han utfört en rad underverk.

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord är svåra att höra. Många skruvar på sig. Handlar inte evangeliet om fred och försoning? Förvisso, men vägen dit är en kamp. Det började redan i Egypten, när Israels barn uppfattades som ett hot och Farao försökte döda alla nyfödda gosse­barn.

Ordets kraft. Mänskliga ord kan vara fyllda av kraft. Vissa ord vi har hört kan vi inte glömma. De på­­­ver­ka­de våra liv. Men oftare är mänskliga ord tomma, kraftlösa och snabbt glömda. Det går inflation i orden. Det frestar oss att slå dövörat till för vad den andre säger. När våra egna ord inte tas på allvar kän­ner vi oss kränkta, och det med rätta. ’Varför hör du inte vad jag säger?’ Män­ni­skan har en med­född insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på all­var. Det är vi skyldiga varandra.

Josef tröstar sina bröder när deras far Jakob är död. De fruktar broderns hämnd för att de sålde honom till främlingar. Hans svar är hisnande: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till go­do för att så behålla mycket folk vid liv”. Finns det i hela Skriften någon formulering som tydligare uttryc­ker Kristi påsk och Guds makt att förvandla ont till gott? Josef fö­regriper vad den Upp­ståndne säger till alla botfärdiga syndare.

Vad beror det på att budskapet tas emot eller avvisas? Både förkunnaren och mottagaren kan sabotera. Kyrkan har tving­ats tänka efter, utan att exakt kunna ange hur. Jesu ord i dagens evangelium hjälper oss att se klarare: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.”

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga dem. Han skall ju visa sig beredd att förlåta dem. Han gråter när han ser de­ras vånda. Det är de själva som behöver prövas och luttras. Denna luttring upplever de som ångest. Ångest är oprecis och kan leda till ältande av destruktiva skuld­känslor. Först när människan ser vilken skuld hon dragit över sig kan något konstruktivt hända.

När vi som benediktiner låter blicken glida över dagens läsningar mär­ker vi hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Den heliga re­geln skymtar fram hela tiden. Regeln har vuxit fram är Benedic­tus´ och hans före­gångares stän­diga umgänge med Guds ord. När vi i första läsningen hörde ur Ordspråksboken associerar vi till re­gelns upptakt. Dess prolog är som en mo­saik av bi­bel­ord. ”Lyss­­na, min son, böj ditt hjärta, sök, frukta Herren…”. Regeln återspeglar Guds ord.

Den lätta bördan. I gårdagens mässa hälsade oss biskopen som pilgrimer. Pilgrimer är på väg, på väg mot ett mål. Också dagens evangelium antyder en väg, en väg av växande insikt. ”Lär av mig”, säger Jesus. På den vägen kan livets tyngande börda förvandlas till något lätt. Jesus prisar och tackar Fadern för att denna väg är dold för de lärda och kloka, men up­­penba­ras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är ute­slutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Man behöver inte ha läst den se­naste boken. Ingen kan säga att det krävs något omöjligt. Kring krubban samlades både olär­da herdar och visa män. Alla kan tillbe detta barn.

Abraham hade fått lämna allt det förflutna när han bröt upp från familj, släkt och land. Nu krävs att han också lämnar framtiden, det han hoppats på ge­nom sin son Isak. Han berövas allt, men blir därmed ett vittne om tron. Tron på det bara Gud kan göra. Enligt Hebreerbrevet sade han sig att Gud ha­de makt att uppväc­ka döda.