Predikningar Ingmar Svanteson

Saligprisningarna öppnar ett fönster mot Guds rike. Ja, snarare en portal för dem som vill gå in i det nya livet. Också Paulus öppnar ett fönster och en portal. Han beskriver li­vet i Kristi försonande och därmed förhärligade kropp. Där finns kommunicerande kärl. De starka lemmarna stöder de svaga. De som får tröst delar med sig till dem som saknar den. De som lider förlorar inte modet. De lider för dem som har det svårt.

Verklig mat och dryck. Kyrkan firar Kristi kropps och blods högtid som en “oskattbar och förunderlig måltid”, fylld av “Guds oändligt frikos­tiga välgärningar”, en måltid “full av all ljuvlighet”. (Thomas av Aq­uino) Men all ljuv­lighet bygger på att den är verklig. Från delar av katolska kyrkan kommer rap­porter om vacklande tro på Kristi verk­liga närvaro i eukaristins bröd och vin. Hur är det hos oss? “Symbo­liska” omtolk­ning­ar sipprar lätt in och tar över.  Då bör man heller inte för­undras över kyr­kans svag­het.

Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att va­ra på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från bör­­­jan till slutet, leds av Guds försyn. Den har också sina medaktörer, män­ni­skor och änglar. Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hän­de Tobit och hans familj. Sam­tidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns an­­vis­ningar. Så skedde och det ledde till ett lycko­samt slut.

Liksom förra veckan hör vi också denna vecka ordet ”försyn” i kollekt­bö­nen: ”ing­­et finns som undandrar sig din försyn”. Det är vår tro att det finns en gudom­lig plan och mening i allt som sker, den gudomliga försynen. Det betyder inte någon fastlåst au­to­ma­tik. Bönen fortsä­t­ter: ”Röj ur vä­gen allt som skadar oss, och ge oss allt som leder fram till dig”.

Både Tobit och Sara är djupt förtvivlade. De vill inte leva längre. Tobit skymfades av sin hustru, låt vara för att han beskyllt henne för stöld. Sara skymfades av sin tjänsteflic­ka för att kväva sina män. Hon överväger att ta sitt liv. Men båda ber. ”I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds här­lighet, och ängeln Rafael sändes ut för att ge dem bot.” Tobit blir Sa­ras svärfar och det hela slutar lyckligt.

Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Nor­­­bert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans brö­der klostret i Tu­ma­thorp utanför nu­var­ande Simrishamn. De ver­kade där nästan 400 år.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Dagens högtid, Heliga Trefaldighets Dag, började firas av benediktiner för ca tusen år se­dan. Men vad vi firar, Fadern och Sonen och den helige Ande, har funnits i all evighet. Ka­tekesen säger att mysteriet är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Vi skulle inte känna det om inte Gud själv hade uppenbarat det.

Martyrerna i Uganda, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brän­­des till döds år 1886 av deras unge höv­ding. De var hans pager, men kritiserade den ekonomiskt lönsamma slavhan­deln och väg­rade att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De liknar den unge Syrak, som ”ända från ungdomen följde vis­he­ten”. Han ”strävade lidelsefullt efter det goda, han käm­pade hårt för dess skull.”

Människornas liv är avsedda att bära frukt. Några gör det. Deras ”rättfärdiga verk blir inte glömda”. And­ra glöms bort, ”som om de aldrig hade funnits”. Fikonträdet hade blad men bar ingen frukt. Dagen efter var det förtorkat. Att det hade ”blad” motsvarar det myckna ”geschäftet” i templet. Visserligen skedde det i templet, men det bar ingen frukt. Jesus driver ut dem som sålde och köpte.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot missförstånd och förtal. Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade. Han hade fått sina ögon öpp­nade. Det är vad den blinde Bartimaios sökte och bad om när Jesus frå­gade vad han skulle göra för honom: ”Gör så att jag kan se igen”.