Predikningar Ingmar Svanteson

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.” En människas synder tynger ner hennes liv. Denna tyngande historia kan ”skrivas om”. Det sker när hon ge­nom om­vän­del­se och förlåtelse får del av Guds hälsosamma och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är en läkare som vill bota och hela människan. Människan måste samverka med Guds helande kraft.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna.” En intensiv uppmaning till bön. Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner.” Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs-fara.

Både de ledande och folket i Nineve ”vände om från sin onda väg” av Jonas för­kunnelse. Det var högst oväntat. När Jesus säger att folket inte skall ”få något annat än Jonatecknet” syftar det på att nineviterna omvände sig. När Jesus själv förkunnar, tvingas han tala om ”ett ont släkte” som inte omvänder sig. De välvilliga i vår tid vill inte tro att det kan vara så illa ställt med oss män­ni­skor.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­ren säger: ”Ordet skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha ver­kat vad jag vill”. Människan blir som jorden inte minst när hon tar ordet i sin mun och gör det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord, inte minst Fader vår. De som i tro och lydnad säger ”Fader” upp­höjs från slavens och tjänarens till barnets tillstånd. De blir Faderns barn.

Ur tredje Moseboken hör vi en sammanfattning av lagen, både av första och andra tavlans bud. Alla är lika inför en sådan lag. Den skyddar särskilt de döva, blinda och de ringa. Alla förstår att detta är en god och människovänlig lag, gemensam för alla.

Går det att övervinna frestelsen? På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld. Men alla har erfarenhet av frestelse. Och alla vet hur lätt det är att falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen vid altaret skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig ett skönare löfte än det profeten formulerar? – Människans liv liknas vid ”en vattenrik trädgård… ett käll­språng som aldrig tryter”. Det är Herrens vilja med människan, formulerad redan av hans profet. Det är löftet till den som vänder om till Herren och hans bud. Det gäller alla, både tullindrivare och fariséer. Det är de sjuka som behöver läkare.

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knotan­de gungar på samma strå. Den som vill ”lossa andras orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord!

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ibland tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och ambivalens. Mose ställde folket inför ett tydligt val: ”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra”.

”Träd inte fram tomhänt inför Herren.” Den vise Syrak uppmanar till frikostiga offergåvor enligt Mose lag. ”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” Offren påminner om att allt som människan förvaltar ytterst är en gåva från Gud. Också att handla rätt och att undvika det onda kallar Syrak för offer. Profeterna kritiserade skarpt när offren i templet inte mot­sva­rades av moralisk red­bar­­het. Syrak kallar sådana offer för ”mutor”.