Predikningar Ingmar Svanteson

”Sanningen skall göra er fria.” Frihet står sedan länge högt i kurs i vår kultur, kanske står den högst på värde­ska­lan. Men vad är frihet? Den som till exempel väljer att låta begä­ren styra – makt, njut­ning, pengar – märker snart att det leder till slaveri. Den som väljer att styras av egenviljan märker snart att han kör över andra och blir ensam, i värsta fall övergiven.

Josef påminner oss om att Jesus växte i en bestämd miljö på jorden, i en konkret familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lel­se och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. ”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.”

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men han gör det inte genom att upp­häva lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försonar oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som om han redan hade uppstått från de döda.

Påsk redan i naturen. Påsken närmar sig. Vi märker det i dagens läsningar. Vår moder, kyrkan, vill gö­ra oss beredda att fira påsk med renade och vidgade hjärtan. Jesus använder en bild från naturen för att förklara påskens hemlighet. Han talar om vete­kor­net som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte faller i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Men när det ”off­ras” och dör bär det frukt i många nya korn. Redan naturen tycks känna något av pås­­­kens hemlighet. Men Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv vetekornets väg. Han berö­vas inte sitt liv, han ger det.

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läs­ning­ar. De beskri­ver vägen till tro och framväxten av en ny skapelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i för­väg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­go­rop. Vägen dit, och till dopet, går genom tro.

Att upptäcka nåden på nytt. I den svenska almanackan står det idag Midfas­tosöndagen.Vi är ungefär mitt i faste­tiden och det är tre veckor kvar till påsk. Men redan nu under­visar oss kyrkan om pås­­kens vidunderliga gåva. I den tidiga kyrkan var fas­tetiden kulmen på den långa för­be­redel­sen till dopet. Kyrkan gör gemen­sam sak med dopkandidaterna och alla på­minns om det egna dopet. 

Syster Maura 9 augusti 1927 – 29 februari 2024

”Ett enda ber jag Herren om: att få vara i Herrens hus varje dag i mitt liv.” Så sjunger vi i en psaltarpsalm och det blev syster Mauras bön vid något av hennes första be­sök i Jesu Moder Marias Systraskap. Hon ville stanna i denna gemen­skap. Det var under tiden i Östra Sön­nars­löv, i slutet av sjuttitalet. Något drog henne och hon ville förbli i klostret.

1985 fick hon avlägga sin högtidliga profess. Året dessförinnan hade hon med sys­t­rarna uppta­gits i den katolska kyrkans fulla gemenskap.

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Mitt i fastetiden hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens röst. Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”. Människans närmaste ”profet” är det egna sam­ve­tet. Den inre rös­t som lågmält men tydligt bjuder oss att gö­ra det goda och av­visa det onda. Rösten kommer inifrån människan själv, men har samtidigt en auk­toritet som står över henne själv.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de också kraften att hålla ut i motgångar och lockas lättare av tomma avgudar.

En rad ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­r­jas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret böjer sig prästen djupt inför alta­ret och ber: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”. Asarjas bön ersätter det offer som just då inte kunde bäras fram i Je­ru­­salems tempel.