Predikningar Ingmar Svanteson

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ning­en vore ingenting värd om han hade gjort det genom att upp­häva lagen och rättvi­san.

Det kan verka förvirrande att fira Bebådelsen mitt i fastan. ”To­nen” i dagens högtid ”låter” mera jul än fasta och påsk. Men bar­nets väg till påsken började redan i krubban. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Få texter i Gamla Testamentet är så tydligt profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi påsk, men bilden är sedd med ”de gud­lö­­sas” ögon. Därmed avslöjas hur ondskan ”tänker”. Ond­­­skan rymmer en slags ”lo­gik”, men den är förvriden. De onda är utmanade av ”den rättfärdige”. I stället för att se och lära känner de sig ”skym­fade”.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda. När han anklagas för att det skett på en sabbat går han ett steg vidare. Han säger att det är Fadern som verkar genom honom. Jesus jämställer sig med Gud. Den ultimata anstöten. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Därmed blir också tragiken så enorm. Just i det anstötliga lig­ger det livgivande. ”Liksom Fa­dern upp­väc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv”.

”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Her­ren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” Vi vet det i teorin, men behöver hjälp för att förstå det i hjärtat. Därför ges maningen: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”

Vissa ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­r­jas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”. Asarjas bön i Babylonien ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel.

Livgivande samtal. En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden, men nu i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men åter­vänder som en befriad män­niska.

Profeten förundras. ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta. Förundras vi över Guds barmhärtighet? Eller tar vi den som själv­klar?

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.