Predikningar Ingmar Svanteson

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet, samlad i blodet, bärare av livet. En första antydan om Kristi blod, utgjutet av fri vilja för att ge liv.

Gud ser människans ondska och floden behövs för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samti-digt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under. Den sanne Guden för­blir trofast, trots männi­skans trolöshet.

Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde. Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner ho­nom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främman­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i den ”jord” var­ifrån hon kom-mit. I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa mat.

Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Man och hustru ”skall bli ett kött”. Den salige påven Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den per­sonliga intimiteten har de del i den heliga Treenighetens inre enhet, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.

Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud.

Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.