Predikningar Ingmar Svanteson

Tomas´ väg till tro. Det är med påsken som det är med våren just nu. Det finns tydliga vår­tecken, men nattkölden hindrar våren att ta hela dygnet och hela naturen i besittning. Vi tror att Kristus har uppstått från de döda. Att ett nytt liv har brutit in, med makt över mörker, synd och död. Ändå vill inte kölden riktigt släppa taget. I den första läsningen är vårtecknen tydliga. Den första kristna för­sam­lingen sjuder av liv och gläd­je. Genom apostlarna sker tecken och under. De troende har allt ge­men­samt. Det står att de var ”omtyckta av allt folket”. De lever i jub­lande, upp­rik­tig glädje. Det är vår i luften.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon ”i det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga och teo­logiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att san­ning och rätt inte får påverkas med yttre makt. Det förned­rar män­­ni­skan och skadar hela sam­hällsgemenska­pen. Något i män­ni­skan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samve­te som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som förmedlar denna befallning till lärjungarna berättar hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har be­­­gränsat sitt hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att ”detta med Jesus från Nasaret” inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar det. De monastiska fäderna kallar det compunctio. Compunctio förvandlar hjärtat. Fäderna bad ständigt om denna ång­er och kallade den ”tårarnas gå­va” eller ”tårarnas dop”.

Också de heliga Skrifterna skall lysa upp ditt ansikte. Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela veckan efter påsk, den s.k. påskoktaven, är en slags för­längd påskdag. Påskljuset står kvar i kyrkans centrum hela påsktiden, ända fram till pingst. Kyr­­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de he­liga Skrif­terna. ”I ditt ljus ser vi ljus,” sjunger psaltaren. De troendes an­sik­ten lyses upp av de ord de betraktar, som en slags verbala ikoner.

Håll dig vaken så att Kristus får fullborda sitt verk. ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” – det var påsknattens budskap. Påskda­gen fullbordar det och Kyrkan mediterar över det oer­hör­­da. Men i påskdagens högmässa använder hon en mera återhållsam ton­art än i den hän­del­serika och stundom dramatiska påskvakan. Man kunde säga: ’Håll dig va­ken, så att Kristus får fullborda sitt verk’. Vid påskljuset hör­de vi hur ”natten lyste som da­gen,” taget är Psaltarpsalmen 139:12.

”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda och Kris­tus kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han.

Ett fullbordat liv – för vår skull. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han förlorar det. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad.