Predikningar Ingmar Svanteson

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för det. An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi lever i en fallen värld, inte i paradiset. Kyrkans erfarenhet vitt­nar om en ”gyllene me­del­väg” mellan godtrogen naivitet och överdriven miss­tänksamhet.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam.

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Hur uppstår då problemet? – Hycklaren saknar självkänne­dom. Han ser inte bjälken i det egna ögat. Det finns hos varje människa en ovilja och ett motstånd mot att höra för egen del.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med de­ras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Ditt ansikte, Herre, söker jag. Under ingångsprocessionen fram till altaret denna söndag sjunger kyrkan: ”Ditt an­sik­te, Herre, söker jag.” Det är den djupaste drivkraften i allt äkta sökan­de. Män­ni­skan söker sin Skapare. Avbilden söker urbil­den. Äng­larna mät­tas ständigt av den­na syn. Slutmålet för människan är att få se Gud, ansikte mot ansikte. Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblic­ken av en annan människas ansikte. Något händer. Allt annat blir o­vik­­tigt bredvid det­ta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.”

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans ut­val­da folk. Herren förklarar att han vill vara deras Gud och folket bekräftar att det vill vara hans folk. Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla folk, med tydliga gränser till de omgivande fol­ken. Men just denna utmanande olik­het har som mål att dra in alla folk i sin egen unika relation till Gud. Uniciteten är ställföreträdande.

En intensiv uppmaning till bön, följd av ett enormt löfte om bönhö­relse. Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse. Men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs­fa­­­ra.

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg. Jesus säger att folket inte skall få något annat tec­ken än ”Jona-tecknet”. Vi hör ingenting om några särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att full­göra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skul­­le förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.

Guds ord liknas av profeten vid regnet och snön, som gör jorden frukt­bäran­de. Her­rens ord ”skall inte vända tillbaka fåfängt, utan att ha ver­kat vad det var utsänt till”. Det sker inte automatiskt. Människan måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord. Sju gånger om dagen, sä­ger Bene­dic­tus. Jesus ger oss sju böner och säger: ”Så skall ni be”.

Kan frestelsen övervinnas? Vem hade för styvt ett år sedan trott att vi skulle ha ett fullskaligt krig i vårt närområde? Och vem hade trott att det skulle vara så länge? Vilka makter styr historien? Vad styr den enskilda människans liv? Det mesta råder vi inte över. Men människan är inte helt utläm­nad. Människan kan välja vilken makt hon vill utsätta sig för. Att ni kommit hit till mässan är ett sådant val. ”Män­niskan får det hon väljer”, hörde vi för ett par söndagar se­dan. Det eli­mi­­ne­rar inte kampen, men påverkar dess utgång, om livet skall sluta i lycka eller olycka.