Predikningar Ingmar Svanteson

Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia tala Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Bistert tvingas profeten konstatera: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” Att följa de egna rådslagen betyder att köra över sitt eget sam­vete, det vetande som är samstämt med Guds vilja och vetande. Människans inre blir ett rike i strid med sig självt.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.

Den förmodligen mest kända av Jesu liknelser handlar inte bara om den förlorade, utan också om den äldre och förbittrade so­nen. Också honom går fadern till mötes. Han säger: ”Allt mitt är ditt”. Ett koncentrat av vad den himmelske Fadern vill ge sina barn. Delak­tighet i det gudomliga överflödet. Det skymtar fram när Fadern säger till tjänarna om den trashank som kommit hem: ”Ta fram min fi­naste dräkt och klä ho­nom i den”.

Läsningarna sammanfattar de olika skedena i Benedictus liv. Abraham kallas att lämna sin släkt och sitt land. Benedictus bryter upp från det dekadenta livet i Rom. ”Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar”, som han säger i regeln.

Både Skrift, Tradition och Kyrkans er­farenhe­t varnar för att förtrösta på människor. Visheten var­nar. An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederböran­de! Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Den­ne lik­nas vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken och upphör inte att bära frukt”.

”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.” Kollektbönens ord påminner om det mänskliga livets rotsys­tem och villkoren för att växa till. Det gäller först familjen. I familjen lär sig människan det grund­läg­gande mänskliga. Mänsklighetens stora familj förutsätter de små familjerna.

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om ”breda böneremsor och stora man­tel­tofsar”. I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: ”Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaf­fa den faderlöse rätt, utför änkans sak”.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel inte bara ber för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Prövning och tröst. När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud. Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.” Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mel­lan två jäm­lika par­ter. Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och tro­het mot förbundet tycks inte ha några grän­ser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.