Kortpredikan 8 maj 2024
Apg 17: 15, 22 - 18: 1; Ps 148: 1-2, 11-14; Joh 16: 12-15
Paulus möter den grekiska kulturen på areopagen i Athen, fyllt med altare och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.
Skickligt anknyter han till deras intresse för ”religiösa ting” och citerar några av deras egna skalder: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.” Han får deras öra och de bejakar att Gud inte kan rymmas i tempel byggda av människohand.
Men Paulus fortsätter och säger att människan nu måste omvända sig. Alla skall en dag dömas genom en man som har uppstått från de döda.
Det blir för ”kroppsligt” för den grekiska tanken och för närgånget för dem som bara är intresserade av att diskutera idéer och syssla med ”andlighet”. Några gör sig lustiga. Andra vill höra mera.
Att Gud ”en dag skall döma världen med rättfärdighet”, är en anstöt för den högmodiga människan. Paulus lämnar dem och tycks i fortsättningen inte vilja förkunna annat än korset.
Det finns en gräns där fortsatt samtal fördunklar tron att Gud har gripit in genom att bli människa.
Det är tillvarons stora tragik, en djävulens triumf och i grunden något djupt omänskligt. Ty det som alla kunde bejaka – ”I honom (Gud) är det vi lever, rör oss och är till” – är vad Paulus själv förkunnar för dem som ”vill höra mera”.
Paulus är både profet och mystiker. Han förkunnar kors och omvändelse. Men det är just inkarnation och kors som vittnar om den Gud som ”står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.
Den apostoliska tron fullbordar den insikt som Paulus mötte på areopagen: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.
Vi firar det i varje eukaristi. ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet”.
Låt oss be om den Ande som låter förnuftet fullkomnas av nåden.
pater Ingmar Svanteson
