Kortpredikan 6 juni 2025, S. Norbert av Xanten, biskop
Apg 25: 13b-21; Ps 103: 1-2, 11-12, 19-20b; Joh 21: 15-19
Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, för vår historia och vårt språk, för natur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land!
Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Norbert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tumathorp strax söder om nuvarande Simrishamn. Där verkade de nästan 400 år.
Bröderna levde i sitt kloster, men var samtidigt verksamma i församlingarna runt omkring klostret. De kan inte ha varit okända här i trakterna kring det nuvarande Mariavall.
Om Norbert sades det: ”Han bar världen in i avskildheten, för att offra den till Herren. Han bar avskildheten ut i världen, för att skyddas mot förvirring och splittring”.
Det som händer apostlarna Paulus och Petrus i dagens läsningar följer samma plan.
Av apostlafurstarna efterfrågas överlåtelse åt Guds plan, deras beredskap att föras till martyriet. Kyrkan tvekar ändå inte att ärligt berätta om de mänskliga redskapens svaghet. Inte minst Petrus.
Men Petrus får nytt förtroende, samtidigt som hans ständigt fördjupade överlåtelse efterfrågas, den kärlek han har fått som gåva.
Herrens fråga: ”Älskar du mig?” väntar på ett svar, även om Petrus är motsträvig. ”En annan skall föra dig dit du inte vill.”
Endast Guds Ande kan helt förena apostlafurstens vilja med Guds, liksom Sonens vilja genom den helige Ande är ett med Faderns.
”O du helge Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”
pater Ingmar Svanteson
