februari 2020

​​​​​​​”Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig si­nar.” Kan man tänka sig ett hoppfullare löfte? Att ha tillgång till en källa som inte sinar. Herrens önskan och vilja för människan formuleras redan av hans profet. Det är de sjuka som behöver läkare. Jesus är människans läka­re.

​​​​​​​Profetens ord i dagens läsning har ofta citerats av världsförbätt­rare och reformivrare. Men den som vill "lossa orättfärdi­ga bojor och lösa okets band" måste först befrias från egna bojor för att inte fångas i pela­gi­ansk aktivism. Efter ett tag blir dessa aktivister desillusionerade, "hänger med huvudet som ett säv­strå", fastnar lätt i själv­­ömkan, klagan och knot­an­de.

​​​​​​​Många klagar över hur svårt det är att se klart och hitta rätt i livet, men när klarhet erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Ibland med go­da skäl när ”klarheten” är falsk, men tyvärr ryggar hon också tillbaka inför sanning­en. Det finns en förförisk lust i människan att förbli i dunkel och am­biva­lens, till och med i svaghet och sjukdom. Ibland motiveras det elegant. Man vill ”hål­la alla dörrar öppna”. Det lockande är att hon får fort­sätta att kret­sa kring sig själv, trots att det är oftast är så plågsamt. Det är inte behag­ligt att leva i fängelse, att leva ”in­krökt i sig själv”.