Kortpredikan 24 februari 2020

Jak 3: 13-18; Ps 19: 8-10, 15; Mark 9: 14-29

Kampen om människan pågår hela tiden, i hela tillvaron. Den ser olika ut, mer eller mindre dramatisk.

I evangeliet ser vi hur onda makter sliter och rycker sönder människan. Sym­p­tomen tycks likna epilepsi, men det finns klart demoniska inslag. I Ja­kobs brev ställs ”visheten från ovan” som kontrast till en ”jor­disk, oan­­d­­lig och demonisk” vishet.

Som ”symptom” för den jordiska visheten nämner Jakob: "Avund och själv­hävdelse, oordning och allsköns uselhet". Det handlar inte bara om moraliska defekter. Hela människan är skadad.

Mot det ställer Jakob ”visheten från ovan”, som är: "ren, men dess­utom fridsam, försynt och fog­lig, rik på barmhärtighet och goda gär­ning­ar". Ändå är den inte vek och anpasslig. Den är samtidigt "omutlig och upprik­tig". 

Något i människan känner igen denna ”vishet”. Det behövs inga argu­ment. Varje människa förstår att ’så är människan tänkt’.

Fadern med sin sjuke och besatte son kom till Jesus för att få hjälp. Han hade mera tro än han själv visste. Hans rop: ”Jag tror. Hjälp min otro”, är en trons bön. Han ’visste’ att Jesus kunde befria och åter­ge sonen den mänsklighet som berövats honom.   

Den besatte sonens fader hade tro som var större än lärjungarnas. Dessa hade inte lyc­kats befria pojken. Sannolikt hade de använt den kraft de fått mera som en teknik, utan tro och bön.

Jesus klagar: ”Hur länge måste jag stå ut med er?” Ett rop ur hans mänskliga hjärta.

Men hans tålamod är större. Och hans svar på lär­jungarnas fråga var­för de misslyckats är en uppmaning till bön, bön i tro.

Att vi fortfarande kan fira eukaristi är ett tecken på att Jesu tåla­mod inte är slut.

När ska vi börja fira eukaristin med trons bön? Och leva av vishe­ten från ovan?

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson