Predikningar Ingmar Svanteson

Enorma löften. Redan nu, två veckor före pingst, får vi höra om Anden. Som beredelse. Kollektbönen formulerar löftet: för att ”påskens glädje skall bära oss”. Vi hör hur Anden förmedlas till de nykristna i Samarien, som bara var döpta i Jesu namn. Något fattades och apostlarna förmedlar Anden genom handpåläggning. Som när den döpte konfirmeras. Tydligast hör vi det i evangeliet: ”Fadern skall ge er en annan Hjälpare”.

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt motstånd. I en syn om natten kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”genast” och evangeliet tar steget över till Europa.

Lukas berättar hur frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för en lång överläggning. Petrus berättar om händelsen med Cornelius. Gud gjorde inte skillnad mellan judar och hedningar. Paulus och Barnabas berättar om samma erfarenhet. Alla lyssnar. Det avgörande sker inte när man talar, utan när man lyssnar. Som när abboten lyssnar till alla bröder i en viktig fråga som måste avgöras.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hennes heliga ordningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”presbyterer/äldste”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.

”… tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter.

Vägens, sanningens och livets människa. ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu ord om sig själv rymmer ett hisnande budskap! Som kristna kan vi vara stolta och glada över en sådan beskrivning av vår Herre. Det är rentav en risk att orden blir för stora och hör hemma i en annan värld. Därför tar vi omvägen över oss själva. De tre orden, ’vägen, sanningen och livet’, är också en beskrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets varelse. Det kan inte sägas om någon annan i hela universum.

Den helige Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom. Jesus själv vittnar om denna tro i dagerns evangelium: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Athanasios tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och själ, han blev människa. Utan inkarnationen hade människan inte kunnat förvandlas och gudomliggöras.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hänvisar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Psaltarens ord om konungen ”på Sion, mitt heliga berg” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mindre Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i folkets tid i Egypten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne”.