Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram varje morgon, innan de egna tankarna tar över, innan han utsätter sig för tidningar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön.

Stämningen vid den sista måltiden var spänd. Jesus förutsäger förräderiet: ”En av er skall förråda mig”. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller senare. Många har egen bitter erfarenhet. Men Judas, vem kan förstå honom? Han låter sig ockuperas av främmande makter.

Under de första dagarna i Stilla veckan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos profeten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Profeten målar konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öppna blinda ögon och föra fångar och dem som sitter i mörkret ut ur fängelset”.

Hela den mänskliga familjens historia utspelas i denna stilla vecka. Allt mänskligt lidande och all mänsklig synd drabbar Jesus och han låter det ske. Som en kosmisk magnet drar han till sig allt lidande och all synd. Han, den syndfrie, tar upp all vår synd i sin egen kropp. Jesus tar på sig människans öde och gör det till sitt öde. Därför måste han dö. Han gör det för att förinta döden.

Det översteprästen Kajafas sade hade han inte själv tänkt ut. ”Han talade profetiskt”. Gud lät denne skrupelfrie realpolitiker formulera den gudomliga planen. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Gud använder sig av Kajafas politiska plan för att genomföra sin gudomliga plan.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det förbund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till många folk”. Det skulle vara ett ”evigt förbund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geografiskt land. Jesus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den heliga Kyrkan.

Vi är på väg att fira påsk. På vägen dit påminns vi om julen, om vem det är, vars påsk vi firar - Marias son, Gud och människa. Om han inte varit Gud, hade han inte kunnat gudomliggöra människan. Om han inte varit människa hade människan inte kunnat bli delaktig i det liv han vill ge henne. Människoblivandet är det mest svårförstådda bland trons mysterier. En hjälp att komma det närmare är att se hur Maria togs i anspråk.

NN, kom ut! Lasaros, kom ut! Två veckor före påsk hör vi hur Jesus ropar den döde Lasaros ut ur graven. Ropet ljuder också idag. Ett rop till alla som hör evangeliets ord. Ett rop att fira påsk och att stiga ut i livet. Vi måste börja från början. Den gång i begynnelsen då Herren belade synden med dödsstraff och sade till den första människan: ”Den dag du äter av kunskapens träd på gott och ont skall du dö.”

Vi firar den helige Benedictus dödsdag. Liturgin kallar dagen hans himmelska födelsedag. Gregorius den store berättar att när gudsmannen förstod att döden närmade sig, då lät han sig föras till kyrkan, där han tog emot den heliga kommunionen. Stödd av sina bröder, står han sedan med lyfta händer och överlämnar sin ande.

Få texter i Gamla Testamentet är så profetiskt klarsynta som detta kapitel ur Salomos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi lidande, sedd med ”de gudlösas” ögon. Därmed avslöjas deras ”förvända sätt att tänka”. De onda utmanas av ”den rättfärdige”. I stället för att se sig själva känner de sig ”skymfade”. Denna känsla får dem att gå till angrepp. De ”vill undersöka om den rättfärdiges ord är sanna”. De saknar själva tålamod. Därför vill de pröva ”hur det är med hans tålamod”.