Predikningar Ingmar Svanteson

”Älska era fiender.” Det finns något ofrånkomligt i detta bud, samtidigt som det hör till det svåraste av alla bud. Men de andliga vägledarna är omutliga. Utan kär­lek till fienden är yttre gärningar utan betydelse. Samtidigt finns det något attraktivt i budet. Tyvärr lockar det till olika försök att upphä­va alla gränser, inte bara de felaktiga. Gränsen mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn, blir flytande, mellan rätt lära och falsk så­dan. Många försöker bortförklara eller upp­­­häva kyrkans tydliga grän­ser. Både till andra kyrkor och andra reli­gioner – ’vi skall ju älska alla’.

En intensiv uppmaning till bön, följd av ett enormt löfte om bönhö­relse. Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse. Men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs­fa­­­ra.

Nineve och det assyriska riket hade rykte att vara ett brutalt och ty­ranniskt välde. Men både kungen och folket om­vän­­der sig av Jonas för­kunnelse. Jona hade svårt att acceptera Guds barmhärtiga reaktion på nineviternas omvän­delse. Jesus talar om ”Jona-tecknet”. Det syftar både på Guds för­må­ga att omvända de mest gudlösa och på hans obe­gripliga för­barm­an­de.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­rens ord ”skall inte vända tillbaka fåfängt, utan att ha ver­kat vad det var utsänt till”. Det sker inte automatiskt. Människan måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord. Sju gånger om dagen, säger Bene­dic­tus. Jesus ger oss sju böner och säger: ”Så skall ni be”.

Det andliga kriget. Det pågår ett krig i vårt eget Europa. Ett orättfärdigt och brutalt angreppskrig och ett, som jag tror, berättigat för­svar mot detta angrepp. Men vi borde inte vara förvånade. Bakom alla mänskliga krig pågår he­la tiden ett andligt krig, en tvekamp mellan gott och ont. Det finns en potentat som är den ba­komliggande drivkraften i alla krig, stora och små.

Profeternas ord kan kännas outhärdligt skarpa. Men här talar profeten om: ”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt be­nen i din kropp.” Redan ordens skönhet väcker hopp. Profeten använder ett po­etiskt språk för att fullgöra sitt profetiska uppdrag. Han måste bry­ta ner för att bygga upp. Han förkunnar sin Herrens vilja med människan och med sitt folk.

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar, i hans ord!

”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”. – Mose tar himmel och jord till vittne när han ställer folket inför det avgörande valet. Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­­­­­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig, så att du tillber andra gudar”. Till avgudarna hör själviskheten. Det är lockande att följa den egna viljan och förbli her­re över sitt liv. Det bygger på lögnen att människan givit sig själv livet.

Det krig som pågår i Ukraina är en yttring av det andliga krig som pågår hela tiden, inte minst i varje människas hjärta. Därmed är vi alla indragna. Dagens läsningar visar vår delaktighet. Profeterna hade sökt, forskat och längtat efter den utlovade nåden, skri­ver Pet­­rus. Han och apos­­t­larna har fått se och höra, beröra och smaka. Det utlov­ade hade up­penbarats för dem.

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.” Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.