Predikningar Ingmar Svanteson

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med för­nuf­tiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal. Han vägrade fri­modigt att ”offra till gu­dar­na”, trots vetskap om att martyriet väntade. Han gjorde det med glädje. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta ge­neration. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”.

Marias skyndar till Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Ängeln hade ju sagt Maria att hennes släkting var havande, trots hennes höga ål­der. Den yngre sö­ker den äldre. Av detta möte målar Lukas en ikon. Med trefaldig innebörd.

Den utlovade gåvan. Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets slutord? Han ger löftet innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han ber att den kärlek som finns mellan honom och Fadern skall ta sin boning ock­så i hans lärjung­ar: ”Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Ingen kan ge ett sådant löfte som inte är A och O, den förste och den siste. Före honom fanns ingenting och han skall avsluta och fullbor­da allt, efter att ha nyskapat allt ge­nom sin död och uppståndelse.

Att vara kristen är att följa en väg, en väg med ständigt nya insik­ter och nya uppbrott. Apollos var en bil­dad jude från Alexandria, ”väl insatt i skrifter­na”, men han ”kände ba­ra till Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till judekristna grup­per som fortfarande strikt följde Mose lag.

En upphöjelsens och triumfens dag. Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför. Han sä­ger att ”vår ringa mänskliga natur denna dag upphöjdes ända upp till Fa­derns tron”. Ingen dag, ingen doktorspromo­tion, inget Nobelpris, ingen mänsklig upphöjelse, kan göra något större med männi­skan än vad Kris­ti Himmelsfärds dag gör. Ty denna dag steg människan upp till him­len.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läs­an­de, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyr­ko­fäderna med histo­riskt vet­ande. En syntes mellan tro och vetande. Paulus möter den grekiska kulturens ”vetande” på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och guda­bilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men också sjunga om Guds väldiga gärningar. En tydlig bild för var­för vi ber och sjunger psaltaren, inte minst i tidegärden.

En skymt och en försmak av himlen. Det talas sedan länge inte mycket om himlen, inte ens i kyrkan. Några skulle kalla det en flykt från uppgifterna på jor­den. Andra skulle säga att det inte går att säga något. Kan vi föreställa oss himlen? Kan vi veta något om himlen? Något som inte ba­ra är dröm­mar och fan­tasier? I dagens andra läs­ning hörde vi ett utdrag ur bibelns sista bok, Johan­nes up­pen­­barel­se.

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt mot­­stånd. Genom en dröm kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”ge­nast” – som när Josef vak­nar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.

Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och län­der. Ett rike som inte styrs av andra makter utan följer egna lagar – den heliga Kyrkan. Redan i början ställdes hon inför en fråga som hotade att splittra hen­ne. Borde inte också hedningarna omskäras och följa Mose lag? ”Någ­ra” hade handlat ”utan uppdrag” och spridit oro och förvirring. Lukas beskriver hur kyrkan fin­ner lösningen och be­varar enheten.