Kortpredikan 13 februari 2023
1 Mos 4: 1-15, 25; Ps 50: 1-8, 16b-17, 20-21; Mark 8: 11-13
När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafallsberättelse.
Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som pågår hela tiden. Människan känner igen sig.
Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnet kan se frimodigt upp. Vi påminns om att synden är något främmande för människan. Synden ”lurar vid dörren” men människan bör ”råda över den”.
Traditionen säger att det var avundsjuka som drev Kain att dräpa sin broder. Avund rymmer en fruktansvärd och förödande kraft som gör människan sjuk. Också Kains svar på Guds fråga känner vi igen: ”Skall jag ta vara på min broder?”
Abels utgjutna blod ”ropar” till himlen från jorden. Därav beteckningen ”himmelsskriande synder”. (Katekesen art. 1867)
Kains missgärning är större än han kan bära den. Orden beskriver följderna av varje allvarlig synd. Människan kan inte befria eller förlåta sig själv.
Synden ”dödar” nåden i människans hjärta. Lågan släcks. Därav namnet ”dödssynd”. Den som dör med obekänd dödssynd riskerar att gå evigt förlorad. Därför anbefaller Kyrkan försoningens sakrament för allvarliga synder.
Kain fruktar att bli fredlös, men han överges inte av Gud. Redan här skymtar Guds barmhärtiga plan fram. Gång på gång erbjuder han människan nya möjligheter att vända om. Allt pekar fram mot ”det eviga förbundet” i Kristus.
Abels mottagna offer och utgjutna blod är en tydlig förebild till Kristi offer. Kyrkan hänvisar till att Gud tog emot Abels offer när hon frambär Kristi blod i det eukaristiska offret. (Första eukaristiska bönen) Kristi offer bär och befriar från det som Kain inte kunde bära.
De som har del i Kristi blod får kraft att råda över synden, inte minst avunden, så att de kan leva i förlåtelse och frid.
pater Ingmar Svanteson
