Kortpredikan 16 februari 2023

1 Mos 9: 1-13; Ps 102: 16-21, 29, 22-23; Mark 8: 27-33

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig.

Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet, samlad i blodet, som ses som bärare av livet. En första antydan om Kristi blod, utgjutet av fri vilja för att ge liv.

Gud ingår förbund med Noa. Han lovar att beskydda honom. ”Ing­­en flod skall mer fördärva jorden.” Förbundet omfattar hela skapel­sen. Regn­bågen i skyn blir teck­net på förbundet mellan Gud och ”alla lev­ande varelser”.

Den fortsatta bibliska historien berättar hur Gud ”åter och åter erbjuder människan sitt förbund” (fjärde eukaristiska bönen).

I evangeliet är det slutliga förbundet på väg. Petrus bekänner Jesus som Messias, men förstår ännu inte vad för slags förbund Jesus vill sluta med dem. Jesus får lära ho­nom skillnaden mellan män­niskors tankar och Guds tankar. Själv fö­rebå­dar Jesus sin död och sin upp­ståndelse.

Förbundet med Noa var en föraning om det nya och eviga för­bundet i och genom Jesu Kristi blod.

Vi firar det på altaret och föregriper Guds rike, ”där vi med hela skapel­sen, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig, ge­nom Kristus, vår Herre”.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson