Predikningar Ingmar Svanteson

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå utan att någon vägleder honom?

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­déen och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika budskapet. Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om ”utsidan”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad. Den som tror på Jesus beskrivs som Fa­derns gåva till Sonen.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus vad de anat, men inte förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Fa­derns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

Att bli tagen i tjänst. Ett varmt och tilldragande ljus lyser över fiskafänget vid Tiberias­sjön. Evangelis­ten Jo­hannes berättar i skenet av det klara morgonlju­set. Petrus och sex andra lärjungar har fiskat hela natten utan att få någonting. När de närmar sig stranden ser de Je­sus stå där, men de känner inte igen honom. Han frå­gar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tids­angivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de fram­me – ”med ens”. Detaljen visar att Jesus är Herre över tiden. Hans är ”tiden och tidevarven”, Alfa och Omega, som vi på­min­­­des om när påsk­ljuset ristades.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vitt­na om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill för­neka att ”man mås­­te lyda Gud mer än männi­skor”? Det är ju dessa som skrivit mänsklighetens goda historia.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

Paschasius Radbertus var benediktin i Corbie i Frankrike på 800-ta­let. Kan­ske var han Ansgars lärare. Han skrev den första trak­ta­ten om den heliga eu­ka­ristin, där vi görs till lemmar i en enda kropp. Eller med Lukas formulering: ”Ett hjärta och en själ”, eftersom de hade allt gemensamt. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt ge­nom den he­lige Ande.

Påskens hemlighet – vår helighet, vårt nya liv, vår värdighet. ”Som nyfödda barn”, quasi modo geniti, sjöng vi i ingångsversen. I den tidiga kyrkan tänkte man då främst på de nydöpta, på dem som döpts under påsken. Hela veckan har vi i litur­gin bett för de nydöpta och därmed påmints om det egna dopet. I da­gens kollektbön bad vi om att ”allt djupare fatta påskens hemlighet”. Man kan också säga dopets hemlighet.