Predikningar Ingmar Svanteson

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att lita på och avguda det synliga och det hon kan åstadkomma med egen för­måga och intelli­gens.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda. När han anklagas för att det skett på en sabbat går han ett steg vidare. Han säger att det är Fadern som verkar genom honom. Jesus jämställer sig med Gud. Detta blir en ännu större anstöt. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken är enorm. Just i det anstötliga lig­ger det hisnande och livgivande. ”Liksom Fa­dern upp­väc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv”.

Vill du bli frisk? En märklig fråga till en människa som varit sjuk i 38 år. Representerar han helt enkelt männi­skan, som är ”sjuk”, skadad av det tron kallar synden? Jesus ”såg honom”. Han tilltalar honom och gör sig därmed känd för ho­nom som människans Läkare. Okunnig­het om Jesus Kristus och vem han är, är den första ”sjuk­­domen”. Den andra sjukdomen antyds i Jesu fråga: "Vill du bli frisk?" Är det inte själv­klart att männi­skan vill bli frisk?

Att vigas till jungfru Marias rena hjärta. I fredags kväll, den 25 mars, Herrens och Jungfru Marias bebådelse, kunde många delta i nå­got ovan­ligt, kan­ske kyrkohis­toriskt. Vår påve Franciskus vigde Rysslands och Ukrai­nas folk till jung­fru Marias rena och obefläckade hjär­ta. Men han vigde ock­så alla som deltog, kyr­kan och hela mänskligheten. Tillsammans med påven i Rom bad ock­så alla ka­tolska biskopar världen runt samma bön.

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som ständigt ber med tull­indri­varens ord: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot him­len”. Med honom har det hänt något. Hans böjda huvud är inte en ”from” gest. Allt är äkta. Det märks på att ”det goda blivit en vana och dyg­den en lust”. Vad har hänt med honom?

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Mitt i fastetiden, mitt i kakafonin av yttre och inre röster, hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens ord. Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”.

”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Her­ren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” Vi vet det i teorin, men behöver hjälp för att förstå det i hjärtat. Därför ges maningen: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.

Vi benediktiner firar idag den helige Bene­dic­tus´ himmelska födelse­dag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot den heliga kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, över­lämnade han sin ande.

Ut ur vår mänskliga vanmakt – genom omvändelse. Vi lever i krigstider – och Jesus uppmanar till omvändel­se. Världsopinionen är så gott som enig om vem som främst borde omvända sig. Jag behöver inte nämna hans namn. I evangeliet antyds ett fruktansvärt övergrepp av Pilatus i Galileen. Men Je­sus riktar inte sin omvändelsemaning till Pilatus, utan till dem som ställer en fråga till ho­nom. Frågan gällde om de som drabbats var större syndare än andra.