Predikningar Ingmar Svanteson

Det är plågsamt, nästan outhärdligt, att höra om Davids äkten­skapsbrott och mordet på Uria. Det skedde när David stannade kvar hemma och inte drog med ut i fält. Frestelsen till synd blir lätt övermäktig när människan har så myc­­ket ”omsorg om det jordiska att begären väcks”. Erfaren­heten råder oss att undvika situationer som ger ”tillfälle” till synd.

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda medar­be­tare. Paulus skriver till dem om ”vår reli­gions sanning”. I ett av bre­ven till Timo­theos talar han om ”den sunda läran”. I sitt brev till Ti­tus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Pau­lus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kallar präster.

David vill bygga ett tempel åt Herren, men det är snarare tvärtom. Her­ren skall bygga ett hus åt ho­­­nom. Det är ju Herren som har hämtat ho­nom från be­tes­mar­ken, givit honom seger över hans fiender och gjort honom till konung.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därtill förmåga att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Kan vi se det Paulus såg? – Inte direkt, men det skymtar fram i hans undervis­ning och i hans liv. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, men inte alltid lätt­begriplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men den är av an­nat slag än den gängse, bländande, ibland bitande, men också ömsint. Ett annat ljus skymtar fram.

Guds ord går i uppfyllelse. För tre år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar som vi­sar kraften i Guds ord. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Jesu pre­di­kan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem.

”Din härlighet, Israel, ligger slagen.” David och hans män river sönder sina klä­der när de hör att Saul och Jonathan har fallit i striden, de gråter och fastar. David sjung­er klagosång. ”Din härlighet, Israel, ligger sla­gen.” När Jesus närmar sig sitt lidandes kulmen säger han: ”Nu är Män­­­niskosonen förhärligad”. Just när den tycks gå om intet.

”Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen.” Så sjunger kvinnorna när filistéerna var besegrade efter Davids seger över Goliat. Den andliga fienden får ett gyllene tillfälle att fresta Saul med avundens gift. Han lockar Saul att se ”med onda ögon på David”. Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är ett gift. När män­niskan ger efter för frestelsen blir det synd. Det började med Kain.

”Striden är Herrens.” – Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting.” Det är när vi tar denna sam­ver­kan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen. David fick mod genom sin tro på Herren Sebaot. Den oerfarne yng­lingen vågade gå emot den ärrade Goliat.

Vi firar vår domkyrkas invigning och därmed stiftets enhet om­kring vår biskop. ”Där bis­kopen är, där är Kyr­kan.” (Ignatios av An­tio­kia d. ca 110) Samtidigt inleds böneveckan för de kristnas enhet. Att då hänvisa till de katolska tecknen på enhet kan verka för­mä­tet. Men den ka­tolska enheten – en och samma tro, samma sakrament, en bis­kop i gemen­skap med Petri efterträdare – är inte människors verk.

Det bröllop av vilket alla andra bröllop har sitt namn. Det skimrar ett ljus över bröllopet i Kana. Redan i sig är bröl­­lop kanske den största av mänsk­liga fester, kringgärdad av sång och mu­­­sik, skö­na klä­der och glada seder. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i familjens och släktets his­toria, nå­got som väc­ker glädje och hopp. Det gäller också bröl­lopet i Ka­na. Hela byn var säkert på benen. Man fira­de i flera dagar och det kulminerade i en stor fest när bruden i procession och under sång fördes till brudgummens hem.