Predikningar Ingmar Svanteson

Carlo Borromeo var en hängiven biskop och herde i 1500-talets Mi­lano. Han värnade om de fattiga och sju­­ka, också de pestdrabbade, allt i det tridentinska konciliets an­da. Han värnade om prästerna, deras utbildning och andliga liv: ”Var in­te så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste vis­serligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv.”

Martin de Porres var son till en fransk adels­man i Peru och dennes in­dianska slavinna. Därmed hamnade han på ”den nedersta platsen” i samhäl­let och fick han utstå mycket per­son­­lig för­ned­ring. Som barbe­rare och sjukvårdare tog han sig an de fattiga och sju­ka. Ock­så präster bad om hans råd. Han blev do­minikansk lekbroder. Gud för­de honom ”på ödmjukhe­tens väg till him­lens härlighet”. (kollekt­bö­nen)

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. Genom sina liv be­svarar de frågor som annars tycks sakna svar. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsatsen. De drömde inte. De var verkli­ga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Det viktigaste budet. I dagens evangelium hör vi frågan om ”det viktigaste budet”. Det är samma dag som FN:s internationella klimatmö­te inleds i Glasgow. Många skulle säga att klimatfrågan idag är den viktigaste frågan och att det viktigaste budet därför måste vara vårt ansvar för klimatet. – Hur skulle Jesus ha svarat idag om han fått den fråga han fick då? Det finns tunga skäl att tro att hans svar är detsamma, också idag.

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” Aposteln talar i första hand om israeliterna. Gud har en plan för dem. Kyrkan undervisar tydligt om att Israel inte har övergivits av Gud. Men planen gäller också oss, vi som från början var hedningar. När ”hedningarna i fullt antal har nått målet, då skall he­la Israel bli räddat”.

Paulus inleder ett nytt avsnitt i sitt väldiga Romarbrev. Det hand­lar om judarna. Nu kallar han dem israeliterna. Man mär­ker det intensiva i hans anslag. ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger in­te.” Han tar Anden till vittne för sitt samvete. Allt Paulus hade fått del av som jude hade gått i upp­fyllelse i Kris­tus: ”härligheten, för­bunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Som människa kommer Kristus själv från judarna; han som sam­ti­digt ”är över allting, Gud, välsignad i evig­het”.

”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna, och bara de, har förmedlat tillförlitlig kunskap om Her­­­ren. Utan den kunskapen navigerar människan i blindo. Jesus säger om den full­makt han gett dem: ”Den som hör er, han hör mig”. Men arvet från apostlarna är inte bara tillför­litliga vitt­nesbörd och sund lära, inte bara en ”lärosuccession”. Paulus talar om en ”bygg­­­­nad” som har apostlarna och profeterna som grund.

Till dem som frågar hur många det är som blir räddade säger Je­sus: ”Kämpa för att kom­ma in genom den trånga porten”. Till de teologer som antyder att alla till slut blir räddade säger han: ”Många skall försöka ta sig in (genom den trånga porten) men inte lyckas”. Till sådana som till och med har ”ätit och druckit med ho­nom” kom­­mer han att säga: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare”.

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död. Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.