Kortpredikan 25 oktober 2022

Ef 5: 21-33; Ps 128: 1-5; Luk 13: 18-21

I förstone tycks aposteln inte ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. 

Ändå sker något som förändrar och förnyar allt.

Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”. 

Han uppmanar mannen att älska sin hustru som Kristus har äls­kat kyrkan och utlämnat sig själv för henne. Det var ett nytt bud­skap i antiken. Det är här aposteln blir ivrig och vältalig. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans.

När han uppmanar mannen att älska sin hustru som han älskar sig själv och sin egen kropp, så syftar han inte på egoistisk själv­iskhet, utan på den sunda självkärleken.

Mannen kallas att ”lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett”. Äktenskapet blir en bild för ”en stor hemlighet”, förhållandet mellan Kristus och Kyrkan.

Kyrkan, av både män och kvinnor, skall framträda ”i härlighet u­tan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri”.

Surdegen skall genomsyra hela degen. Fröet skall bli ett träd, ä­ven om det ofta ser väldigt oansenligt ut, och tyvärr ofta be­fläckat till oigenkännlighet.

De som tvättats rena från synden och gjort bot inbjuds att fira den heliga eukaristin, där nåden genomsyrar hela degen.

Brudgummen förenas med sin brud och bruden med sin brud­gum. Olikheten mellan dem förenar dem och gör dem till ett.

Båda säger det kommunikanten säger i sitt ”Amen”: ”Min vän är min, och jag är hans.”

                                                                                                                          pater Ingmar Svanteson