Predikningar Ingmar Svanteson

Profeternas ord kan kännas outhärdligt skarpa. Men här talar profeten om: ”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt be­nen i din kropp.” Redan ordens skönhet väcker hopp. Profeten använder ett po­etiskt språk för att fullgöra sitt profetiska uppdrag. Han måste bry­ta ner för att bygga upp. Han förkunnar sin Herrens vilja med människan och med sitt folk.

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar, i hans ord!

”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”. – Mose tar himmel och jord till vittne när han ställer folket inför det avgörande valet. Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­­­­­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig, så att du tillber andra gudar”. Till avgudarna hör själviskheten. Det är lockande att följa den egna viljan och förbli her­re över sitt liv. Det bygger på lögnen att människan givit sig själv livet.

Det krig som pågår i Ukraina är en yttring av det andliga krig som pågår hela tiden, inte minst i varje människas hjärta. Därmed är vi alla indragna. Dagens läsningar visar vår delaktighet. Profeterna hade sökt, forskat och längtat efter den utlovade nåden, skri­ver Pet­­rus. Han och apos­­t­larna har fått se och höra, beröra och smaka. Det utlov­ade hade up­penbarats för dem.

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.” Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.

Den som är bunden och beroende av sina ägodelar lever farligt. Cassi­a­­nus varnar särskilt dem som kommit upp li­te i åren. När girigheten ges näring växer den och kan bli ro­ten till allt ont. Det gäl­ler också den som inte äger så mycket. Också klosterfolk kan strida om små­saker, även om de juridiskt inte äger något.

Den helige biskopen Polykarpos var lärjunge till aposteln Johan­nes. Han brändes på bål i Smyrna i Mindre Asien år 155. Ögonvittnen har berät­tat att elden som brände hans kropp ”tog formen av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel som fylls av vinden. Och i mitten var det inte som brinn­ande kött, utan snarare bröd som blir gräddat, eller guld och silver som blir glöd­gat i ugnen. Och vi kän­de en vällukt som av doftande rökelse el­ler av kost­bara kryddor”.

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen intog sin stol som bis­kop i Rom. Världsliga härskare, goda eller onda, och deras riken har sin tid. Men de fal­­ler och ersätts av andra. Pet­­ri stol består, trots att många ovär­diga herdar har suttit på den. Petri ämbetes hemlig­het skym­tar fram. Nå­gon hål­ler sin hand över Petri stol.

Älska fienden – kan man lära sig det? På nytt har vi fått höra om en präst som blev martyr. För tre veckor sedan mör­da­des en vietnamesisk präst, fader Giuse Tran Ngoc Thanh, medan han satt i biktstolen. Dessförinnan hade han firat den heliga mässan. Han avled efter några timmar, men vi vet att han förlät sin mördare. Han gjorde det som vi just hörde Jesus säga: ”Älska era fien­der”. I närheten till försoning­ens sakra­ment bröts ondskans krets­lopp, en för­låtel­sens och försoningens kraft, starkare än hat och våld.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.