Kortpredikan 23 november 2022, S. Columbanus, abbot
Upp 15: 1-4; Ps 98: 1-3b, 7-9; Luk 21: 12-19
Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående avtryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristendomen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främmande folks invasioner – inte olikt vår egen tid.
”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.”
Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde utan att människan håller ut i den. Livet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp. Ofta beskrivs de fullkomliga som just tålmodiga.
Tålamod kan krävas också i relationer där man minst väntar det. Jesus talar om förföljelse från ”föräldrar och syskon och släktingar och vänner”. Benedictus talar särskilt grundligt om det tålamod som kan krävas mellan bröderna i klostret.
Den tålmodige har ”kämpat sig fri från odjuret”. Vrede och upprördhet kan väcka vilda och ”djuriska” krafter. Tålamodet lämnar domen åt Gud som ensam kan ”döma jordens krets med rättfärdighet”.
Tålamodet ger inte bara frihet, det bereder för glädje och lovsång.
Johannes ser ett ”stort och märkligt tecken”. Han ser dem som ”står på glashavet blandat med eld”.
Två bilder ses ihop. Dels bilden av Röda havet, där folket räddades och fienden gick under. Dels golvet i den himmelska världen, fullbordan av Guds plan med sitt folk.
Tålamodet är inte bara en mänsklig dygd. Det är förnyat av Kristus och kallas därför både Mose och Lammets segersång.
Kyrkan sjunger den sången i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
