Kortpredikan 22 november 2022, S. Cecilia, jungfru och martyr

Upp 14: 14-20a; Ps 96: 10-13; Luk 21: 5-11

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet.  

Även om det historiska underlaget för hennes martyrium är svagt, väckte berät­telsen gensvar i de troende. På 400-talet bygg­des en basilika i Rom till hennes minne. När hennes kista öpp­nades långt senare (år 1599) skall kroppen ha varit oförstörd.

Hon blev också musikens skyddshelgon. Även om det kan ha be­rått på en missuppfattning av texten i hennes liturgi, får det ändå en djup mening. Hennes trohet mot Kristus, hennes hjärtas brud­gum, togs emot och bekräftades av de troende som en lovsång och tillbedjan.

Den som älskar kan sjunga och jubla. Den nya människan sjung­er den nya sången.

Kyrkan kan inte glömma sina martyrer. De frambar offret av sina liv i kraft av det nya och eviga förbun­dets offer.

                                                                                                                        pater Ingmar Svanteson