Predikan Kristus Konungens Dag 2022

2 Sam 5: 1-3; Ps 122: 1-2, 4-5; Kol 1: 12-20; Luk 23: 35-43

Må ditt rike komma

År 1925 instiftades den högtid vi firar idag, Kristus Konungens Dag. Påven Pius XI ville vi­sa på ett alternativ till totalitarism, ateism och sekularisering, som var på fram­marsch. Utan Kristus har världen var­ken rikt­ning, mål eller bestånd. Häromdagen hörde jag någon säga: Det är som om vår väster­länd­ska kul­tur har förlorat sin kärna.

    I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla Is­raels tolv stammar i ett rike. I and­ra läsning­en ur Kolosserbrevet hörde vi en av bibelns mest hisnande be­skriv­ning­ar av vem Kristus är. Allt är ska­pat ”ge­nom ho­­nom och till ho­nom”, ”allting hålls samman i ho­nom”, allt är ”för­sonat genom honom, allt på jor­den och allt i himlen”. I kollektbönen kallades han ”världsalltets Konung” som ensam kan befria från ”tomhetens välde”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”e­viga och allom­fattande rike”.

    Mot denna bakgrund blir det märkligt att höra evangeliet om den korsfäste, omgiven av två förbryta­re. I stället för triumferande segerrop hör vi hur judar­nas stora råd hånar och smädar honom: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Mes­sias, den utvalde”. Också de romer­ska soldaterna gör narr av sin fånge: ”Om du är judar­nas kung, så hjälp dig själv”. Även den ene av förbrytarna stämmer in i smä­delsen: ”Är du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” – Hur kan detta vara ett bud­skap om Kris­ti konungsli­ga och eviga rike?

    Men så hör vi också en annan röst. Den andre förbrytaren till­rät­ta­visar sin kompanjon. ”Är du inte rädd för Gud, du som har fått sam­ma straff?” Han mås­­te ha vetat att det fanns något ännu viktigare än att slippa kroppsliga plågor och den fysiska döden. Han måste ha vetat vad gudsfruktan var, insikten om det absoluta, att GUD ÄR. Gudsfruktan är början till insikt, vishetens begynnelse. Han visste att något väntar män­­niskan efter döden, ett ofrån­komligt möte med den Gud som skapat henne och som skall fälla det avgörande ordet om hennes liv. ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi förtjä­nat”, säger han. Han förmanar sin kom­panjon. Han vet att mörkrets gär­ningar i detta liv kan övergå i ett evigt mör­­ker. Nu vill han öppna ögonen på sin medbroder in­nan det är för sent.

    Vi får inte veta hur den bittra rövaren rea­ge­­ra­­de. Lika lite som Lukas berättar hur det gick för den hemmavarande sonen i liknel­sen om den förlorade so­nen. – Kanske för att där börjar en annan historia, deras historia som lyssnar till evangeliet. Hur de reagerar när de hör evange­liet eller får en berättigad tillrät­tavisning. Om de vågar höra, dvs. om de har det mod och den gudsfruk­tan som behövs, eller om de låser sig, skyller på ”skrämmande ord”, och stannar i mörkret. Guds­fruktan är början till insikt. Den som inte fruktar Gud förstår inte heller fort­sätt­ningen, vad som händer med den andre förbrytaren, den som har förmanat sin broder.

    Denne måste ha ägt gudsfruktans gåva. Han säger: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat”. Han fortsätter, med hän­visning till Jesus: ”Men han har inte gjort nå­got ont”. Han måste ha förstått att domen över Jesus var orättfärdig. Så vänder han sig direkt till Jesus och säger: ”Je­sus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Han bad inte, som hans kompanjon, om be­frielse från kroppslig död. Han bad om befrielse från evig död.

    Han ägde inte bara gudsfruktan. Han mås­te också ha haft en tro på Jesus. Han säger:

”När du kommer med ditt rike”. Han måste ha vetat att Jesus ha­de ett rike och att han var detta rikes Herre och Konung. Han visste dessutom att detta ri­ke skulle ”komma”. Det kan han inte ha tänkt ut själv. Utan den tron vore hans bön till Je­sus meningslös. Vem ber en kors­fäst och döende medbrottsling om hjälp, allra minst med en sådan frå­ga? Med guds­fruktan som begynnelse hade han fått trons gåva. Gud använder honom för att få oss att lyssna till hans vitt­nes­­­börd. Må vi be både om gudsfruktan och om trons gå­va.

    Med den tron vänder han sig nu direkt till Jesus. Denne svarar: ”San­nerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”. Paradiset, som sedan syndafallet bevakas av keruber med ljungande svärd, öppnar sina portar för honom. Uttrycket ”idag” är inte en tidsbe­stäm­ning i timmar eller dygn. Det betyder den tid som råder i Guds rike. Den ”tiden” är samtidigt evig, ett evigt ”idag”. Jesus an­vände sam­ma ord till tullindrivaren Sackai­os: ”Idag har rädd­ning­en nått detta hus”. Jesu svar på hans bön öpp­nar dörren till paradiset.

    För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron. Endast en Konung med gudomlig makt kan lova det Jesus lovade. I en hymn under stilla veckan sjunger kyrkan: ”Från kor­sets träd regerar Gud”. För ett ögonblick ser tron att den korsfäste re­dan är den segrande. Ge­nom sitt blod på korset stiftar han fred och öppnar paradisets port för alla.

Det är aldrig för sent att be den botfärdige rövarens bönen. Inga synder är för stora. Men det kan bli för sent.

Den botfärdige rövaren använder Jesu namn. Han är den förste i en oändlig procession genom historien som åkallar detta namn. Enligt det bibliska löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Jesusbö­nen, ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig”, är den ödmjukes bön. Det är änkans skärv. Det är den förlorade sonens bön, det är pub­likanens bön i templet. Människan är aldrig så svag att hon inte kan vända sig till honom som låtit sig kors­fäs­tas mel­lan två för­brytare. I det öd­mju­­ka hjärtat upprättas ett bro­fäs­te mellan den­na värld och Guds rike. Ett brofäste som blir en surdeg, avsedd att genomsyra hela världen.

Tillvarons maktkamp avgörs i människans hjärta. Vi är inte bara åskå­dare till vad som hän­der runt omkring oss och ”i världen”. Varje människa utövar själv makt. Också jag på­verkar min omgivning, och mitt eget liv. Den kamp som pågår i den stora världen påverkas av det som sker i det egna hjär­tat. När vi i Fader vår ber ”tillkomme ditt rike”, är det en bön att Guds rike ska komma i det egna hjärtat. Därmed gör vi världen den bästa tjänst vi är i stånd till. En tidig kyrkofader säger: ”Gud härskar i var och en av sina heliga, och alla heli­ga lyder hans andliga lagar. Medan vi ständigt går vidare kommer Guds rike inom oss att nå sin högsta punkt när apostelns ord fullbordas och Kristus har lagt alla fiender under sig och skall överlämna riket åt Gud Fader, så att Gud blir allt, överallt.Låt oss därför oupp­hör­ligt be till vår Fader som är i himlen med det sinnelag som Ordet kan göra gudomligt: Låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma.”

    Det lilla och oansenliga, vår omvändelse, som rövaren visar oss den, är ett verk av nå­den. Makten ligger i Jesu svar. Den korsfästes svar, den sanne Ko­nung­ens svar, det som uppenbarar för oss vem som har makten, den avgörande makten, rättvisans och barm­här­tighetens makt att upprätta nådens, rättvisans, fre­dens och kärlekens rike, med början i det egna hjärtat.

    Därför började kyrkan tidigt att avsluta Fader vår med orden ”ty riket är ditt och makten och härlighe­ten i evig­het”.

Amen.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson