Predikningar Ingmar Svanteson

”Saliga de som har sin styrka i dig, Herre.” Saul var ”ståtlig och stilig… huvudet högre än allt folket.” Gud utvalde honom att styra sitt folk. Styrka är en gåva, en god gåva, men den kan förföra. Så sked­de med Saul. Han smittades av avunden och valde bort lydnaden. Jesus säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sju­ka.”

”Varför har Herren låtit oss bli slagna?” Israeliterna frågar så efter att ha blivit slagna av filistéerna. Inte ens när de låter förbundsarken vara med på slagfältet har de kraft att stå emot fienden. Något gör att deras kraft försvinner. Det är den kraften som den spetälske i evangeliet tror på. ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Att bota någon från spetälska var som att upp­väc­ka en död.

Samuel låg och sov i templet när Herren kallade på honom. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade. Han be­hövde hjälp för att ur­skilja Herrens röst. Ingen kan leda sig själv. Av prästen fick han rådet att svara när rös­­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. För att höra Gud måste andra röster bringas till tystnad.

”Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Det är prästen Elis svar till Hanna, när han förstått hennes nöd. I sin plåga ber hon länge inför Herren. Hon ”talar i sitt hjärta” och när Eli tror att hon är druc­ken säger hon: ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvin­na”. Hannas plågsamma barnlöshet är också en bild för varje människas existentiella nöd, det som gör våra liv till en prövning.

Under en öppnad himmel. Redan i början av det nya året är det lätt att se mörka moln på himlen. Det är frestande att fångas av dystra tankar och förlora modet. Men i evangeliet ser vi motsatsen till mörka moln. Him­len öppnar sig när Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen. Och det gäller inte bara vid Jesu dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven förrättar dop varje år denna dag. Je­su dop är en bild för vårt eget dop.

”Gud är kärlek.” Kärleken börjar inte hos människan. Den har sin källa hos Gud. Män­ni­skan har Gud att tacka för sin existens. Han ville henne för att han äls­kade henne. Han älskar henne för att han är kärlek. Vi vet hur människans förråd att älska är begränsat. Men Gud fortsätter att älska henne. Vi ser det i Jesu medlidande med de hungran­de, med dem som är som får utan herde.

”Du som led­de de vise män­nen, led också oss.” Evangeliet på Trettonde dag jul är älskat och mångbesjunget. ”Stjärnan från Betlehem le­der ej bort, men hem…”. Ur berät­telsen har det vuxit fram en flora av sånger och dikter, bilder och sedvänjor, som gett händel­sen en alltmer sago­liknande karaktär. De vise män­nen har blivit tre kungar, klädda i lysande kläder, ofta som representanter för alla de då kän­da kon­ti­nen­terna.

”Vi har gått över från döden till livet.” Genom att älska sina bröder går de troende över från dö­den till livet. Kain, som slog ihjäl sin broder, ställde sig på dödens sida. Men döden börjar redan i brist på kärlek. ”Den som inte älskar är kvar i dö­den.” Den som hatar tuggar i sig dödligt gift. Vägen ut ur ”döden” beskrivs redan i första kapitlet av Jo­han­nes evan­gelium. En budkavle går från den ene till den an­d­­re. ”Vi har funnit ho­nom. Följ med och se.” – Ett kon­centrat av kyrkans mission genom ti­den och rummet.

Johannes Döparens ord om Jesus som Guds lamm får två av hans lärjung­ar att följa efter Jesus. Han frågar dem ”vad de vill” och får som svar en mot­frå­ga: ”Var bor du?” Jesu svar är en kal­lelse: ”Följ med och se”. De två måste ha hört och sett mycket den dagen. ”Sent på efter­middagen” träffar en av de två, Andre­as, sin bror, Petrus. Han be­­rättar att de har funnit Messias. Han tar med ho­nom till Jesus, som ”såg på Simon” och kallar honom genom att ge honom nam­net ”Kefas”, det betyder Petrus, klippan.

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.