Predikningar Ingmar Svanteson

Dagens läsningar målar två bilder, men med olika färger. Paulus målar med varma och milda färger. Jesus målar med ett intensivare ljus, svårare att både förstå och uthärda. Skall hustrun som miss­hand­las vända andra kinden till? Skall kri­minali­tet och våld ta över våra gator? Skall man inte få läsa i still­het ens på bibliotek? Måste inte abboten utrota felen i klostret, även om nåd skall gå före rätt?

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss. Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag. Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag.

”Det gick ut kraft från honom.” Paulus förklarar hur det är möjligt att kraft går ut från en männi­ska. ”I honom har hela den gu­domliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” Psaltaren sjunger: ”En gång har Gud talat”. Hela Guds fullhet har förkroppsligats i ett enda ord. Ett ord som blivit människa. Vi kan ana varför Kyrkan under de kristologiska striderna på 300-talet kämpade med näbbar och klor för att detta ord inte skulle för­­vanskas, vantolkas och förlora sin kraft.

Kristus botar mannen med en förtvinad högerhand. Kristus är Guds ”högra hand”, som helar människan. Mannens högra hand repre­senterar människan i hennes svaghet, som förvandlas till kraft. Den ”helade” människan ser vi i Paulus liv, präglat av ofattbar kraft och glädje. Det vittnar om honom som rymmer vishe­tens och kun­ska­pens alla skatter. Samtidigt är det fyllt av lidande och martyrium, hop­pets tec­ken.

Fatta mod! Profetens budskap tycks bli allt aktuellare ju mera tiden går: “Fatta mod, var inte räd­da!” Både sekulära och troende plågas av rädsla och modlöshet, vilket kan göra livet till ett fängelse. Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten, och han gjorde det med intensitet och skönhet: ”Fatta mod, var inte rädda! Gud kommer själv för att räd­da er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra.

Enligt Mose lag var det tillåtet att rycka av ax och äta, när man passerade en annans åker. Men de skriftlärda såg det som ett arbete, och därmed fick det inte ske på sabbaten. En barm­­härtig lag blir en legalistisk föreskrift. Jesus tillåter sina lärjungar att äta av axen. De var helt enkelt hung­riga. Men hans ord rymmer mera.

Gregorius är en av kyrkans stora påvar. Själv ville han inte bli påve. Han var mystiker och ville förbli munk. Hans skrifter har på­ver­kat hela den västerländska mystiken. Men fol­ket i Rom visste att han ha­de de gåvor som kyrkan behövde, också i jordiska ting, och han ställde sig till Kyr­kans förfogande. En påve, och varje ledare, skall vara ”tjänarnas tjänare”. Han får inte stöta bort de svaga. Ibland måste han lyssna till ”ovä­sentligheter”, som Gregorius säger, men utan att dras in i detta ”pratan­de”, aldrig svika sitt uppdrag.

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber stän­digt för den. Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall vä­xa till i kunskapen om Gud. För att kunskapen skall bestå måste den växa till. Annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunska­pen om Gud”, förlorar den kunskap han har. Jesus säger om den som grävde ner sitt pund: ”Den som inte har, från honom skall tas också det han har”.

Paulus tackar Gud för vad som hänt i Kolossai i Mindre Asien. Män­niskorna där har fått del av tron på Kristus, de lever i kär­le­ken och i hoppet. De har ”hört sanningens ord, evangeliet, som har nått fram till dem liksom det bär frukt och växer till i hela värl­den”. Människorna i Kolossai har fått lära det av en viss ”Epafras”. Den­­ne Epa­fras är Pauli lärjunge och ”medarbetare”. Paulus i sin tur är ”genom Guds vilja Kristi Jesu apostel”.

Paulus talar i Thessalonikerbreven om Herrens återkomst. Han kallar den ”Herrens dag”. Den skall komma som en tjuv om nat­ten. Peter Halldorf berättar någonstans om ett samtal där frågan om Kristi återkomst kom upp. Han undrade om någon trodde på den längre. Då utropade någon i gruppen: ’Jag gör det!’ Det var Gun­nel Vallqvist. För Benedictus och de monastis­ka fäderna är det inte enbart eller ens främst en fråga om en kosmisk framtid. Frågan byter tempus. Futu­rum blir nästan pre­sens. Kristus kommer redan här och nu.