Predikningar Ingmar Svanteson

Äktenskapet – ett glädjens och enhetens tecken. I moderna almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så ock­så i ”Katolsk Kalender”. För denna vecka kan man läsa en vers hämtad från Andra Va­tikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig ge­menskap.

Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt, både materia och ande. När Gud frälser människan tar han hjälp både av materiella verk­tyg i sakra­menten, av människor och av andliga medhjälpare. Till de andli­ga hör skydds­äng­larna. Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att ingen i himlen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om henne.

Det kan förvirra att höra dagens läsningar på denna, den heliga Te­resa av Je­susbarnets, dag. Hon vittnar om förtröstan och om kä­r­lekens lilla väg. Dagens läsningar vittnar om motsatsen, domen över vårt on­da sin­nelag och oviljan att höra. Baruk, profeten Jeremias tjänare, formulerar syndabe­kän­nel­sen på he­la folkets vägnar. Han säger: ”Vi har syndat… vi har inte lyssnat”.

Hieronymus var ett språk­geni och fick god utbildning. Han lärde sig älska de latinska klassikerna, men i en vision förstår han att det för honom blivit ett slags avguderi. Han gjorde sträng bot och levde en tid som eremit i Syrien där han också lärde sig hebreiska. Han kallades tillbaka till Rom och blev på­ven Dama­sus sekreterare. Mest känd är han för sin över­sätt­ning av bibeln till latin, den så kallade Versio Vulgata. Det var under denna tid som latinet er­satte gre­kiskan som kyrko­språk.

”Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Människan är indragen i en kosmisk kamp. ”Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken… Han som förför hela världen.” Upphovet till alla strider på jorden. Myter från en oupplyst tid? Men när det onda triumferar på ett sätt som trot­sar allt förnuft, hur ser då en ”förnuf­tig och realistisk” diagnos ut? Be­höver vi tron på änglarna för att förstå vad som händer i världen? Och för att våga se utan att förtvivla?

”Vi har hört att Gud är med er.” Ett rykte har uppstått. Profeten Sakarja berättar om den attraktion som Jerusalem hade på hed­nafolk runt omkring Israel. ”Tio män av alla slags tungomål skall fatta en judisk man i mantelfliken och säga: Låt oss gå med er, ty vi har hört att Gud är hos er”. Invånare i den ena staden skall gå till den andra staden och sä­ga: ”Upp, låt oss gå och bönfalla inför Herren och söka Herren Se­­­baot”.

”Herrens ord kom till mig.” Så sade profeten. Ordet var inte bara levande, det gav hopp för dem som återvänt och skulle bygga upp det förstörda Jerusalem. I detta hopp ser han på Jerusalems gator både gamla män och kvin­nor, var och en med stav i han­den, för hög ålders skull. Men också gos­sar och flickor, som leker på gatorna.

Den stora öppenheten och det stora allvaret. Dagens evangelium rymmer ett stort allvar, men också en stor öppenhet. Det bör­jar i öp­penhet och fortsätter med allvar. Vi börjar med kyrkan, den öpp­na och allomfattan­de. En av lärjungarna, Johannes, berättar för Jesus hur någon dri­ver ut demoner i Jesu namn trots att denne står utanför lärjungakretsen. Lärjungarna försöker hindra honom, efter­som han inte hör till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger: ”Hindra ho­nom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.”

Profeterna Haggai och Sakarja verkade under åter­upp­byggna­den av templet efter folkets åter­komst från Babylon. Sakarja ser långt in i framtiden. Här ser han att staden en gång skall bli för stor för att kringgär­das av en mur. Däremot skall Herren själv vara en ”mur av eld omkring staden”. Samtidigt skall han själv ta sin boning i staden, som kallas Si­ons dotter. Många hednafolk skall höra dit.

”Sveriges land och folk.” I dagens kollektbön ber vi Gud att höra bönerna från alla Sveriges skyddshel­gon. Vi ber att han skall hål­la sin hand över ”Sveriges land och folk.” Det är en lång rad: Ans­gar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hes­sel­­blad… Får man älska sitt land? Det finns många slags ”kärlekar” och foster­lands­kär­lek hör inte till det högsta på kärlekens rang­skala.