Predikningar Ingmar Svanteson

Den helige Irenaeus (d. 202) var lärjunge till Polykar­pos, som var lärjunge till aposteln Johannes. Irenaeus bekämpade gnosticismen och försvarade där­med ska­pel­sen som god. Med samma intensitet försva­rade han samban­det mellan de två förbunden. Abrahams Gud är också vår Gud. Sambandet med det gamla Förbundet fortsätter i kyrkans trohet mot den apos­to­liska tra­ditionen och suc­cessionen.

Trons hemlighetsfulla kraft och tillträde till livet. Inte så sällan hör vi att människor lämnar kyrkan. Också i länder med förmodat stabil ka­tolsk tradition. Många säger sig vara besvikna på kyrkan, inte minst genom de fasansfulla övergreppen. Sådant spelar säkert in, men ytterst ställer det frå­gan om tron. Kan den som tror på Jesus lämna hans kyrka? Dagens evange­lium handlar om trons hemlighetsfulla men avgörande roll.

”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Ändå gör Herren det, genom sitt ord. Hans eviga ord hindras inte av ge­o­grafiska avstånd. Det går in under officerens tak. Hans tro är stark och hans tjänare botas. Herren gick in under trädets skugga vid Abrahams tält. Han över­vann både Abrahams och Saras tvivel och gav dem löftet om en son. Han gick in under människans skugga när han blev människa i Ma­rias skö­te.

Traditionen säger att S. David var en benediktinmunk i England, som kom till Munk­torp i Västmanland på 1000-talet. Historikerna är tvek­sam­ma eftersom de historiska källorna är sena, men ibland vet trons folk bättre. Han blev Västmanlands skyddspatron. David vittnade i ord och liv om den Herre som i evan­geliet botar en spetälsk man. Det sker som svar på dennes bön: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”

De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den he­lige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta till­sammans med Ma­ria vid korset. Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Abram klagar över sin barnlöshet, men får löftet om en arvinge ur hans eget liv. Denne arvinge skall mångfaldigas till en enormt an­tal: ”räkna stjär­norna… så skall din säd bli”. Ur den ende skall bli de många. Vi skymtar konturerna av Kristus och hans Kyr­ka. Abram trodde på Herren, och denna tro räknas honom till rättfär­dig­het. Aposteln Paulus skall långt senare tala om trons sköld. Redan Abram fick höra det:  ”Frukta inte, Abram, jag är din sköld.” Tron på Herren ger oss en sköld mot tvivel och klenmod.

Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin bror­son Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växan­de boskapshjor­dar. Denne valde den rika Jordanslätten. Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Abraham uppmanades att bryta upp till ett nytt land. För de troende be­tyder det inte ett geografiskt land utan vägen till det egna och renade hjärtat. ”Uppbrottet” sker när det hjärtat renas från främmande makter och män­­niskan tar det rena hjärtat i besittning. Guds rike föregrips.

För att det i hjärtat skall bli alldeles lugnt. Evangelisten Markus berättar hur Jesus stillar den häftiga stormen och det blir ”alldeles lugnt”. Lärjungarna grips av stor fruktan och frågar: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Händelsen den kvällen på Genesarets sjö berättas för oss för att det i våra hjärtan skall bli ”alldeles lugnt”. – Aposteln uttrycker samma sak, men med andra ord: ”Det gamla är för­bi”, oron har lagt sig, ”nå­got nytt har kommit”.

”Se på himlens fåglar, se på ängens liljor. Gör er inga bekymmer.” Jesus uppmanar oss att se. Se, för att befrias. Världsliga bekymmer gör människan bunden och ofri. Orsaken är att hon sän­ker blicken och begränsar synfältet. Jesus uppmanar oss: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet”. Det hög­sta goda är ingen fiende till det näst högsta, Guds goda skapelse. Men det högsta måste vara det första. ”Sök först… så skall ni få allt det andra också”.