Predikan Pingstdagen 2022
Apg 2: 1-11; Ps 104; Rom 8: 8-17; Joh 14: 15-16, 23b-26
Vägvisaren och hjälparen
Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’. Kanske har de minnen av konfirmation eller bröllop vid pingst. Eller beror det på att naturen väcks till liv? En nyutslagen rhododendron får själen att kvickna till. Vi sjöng i responsoriepsalmen: ”Du, Herre, sänder ut din ande, du förnyar jordens ansikte”. I ingångspsalmen (introitus) sjunger kyrkan: ”Herrens Ande uppfyller jorden. Anden uppehåller allt”.
De troende behöver påminnas om Anden. Det är lätt att förlora geisten. Kan det bero på att Anden är så överväldigande? Många håller Gud på lagom avstånd – det mest dåraktiga en människa kan göra. Som att tacka nej till livet. Påven Leos uppmaning till jul är också aktuell vid pingst: ”Glöm inte din värdighet, kristna människa!” Till den kristnes värdighet hör att Guds egen Ande har utgjutits över henne. Det är denne Ande som uppenbarade sig i ”ett dån som av en stormvind och i tungor av eld” den första Pingstdagen i Jerusalem.
Det var många judar i Jerusalem när det hände. De var där för att fira den så kallade veckofesten femtio dagar efter påsk, den fest som blev den kristna Pingsten. De hade kommit från alla väderstreck och talade vitt skilda språk. Ändå förstod alla när apostlarna talade om ”Guds väldiga gärningar”. Händelsen målar en föregripande och profetisk bild av hur kyrkan skall utbreda sig till jordens alla språk och länder. Pingsten fullbordar påsken. Den gör Kristi verk levande. Utan Anden stelnar kyrkan till en institution, liturgin blir tomma ceremonier, moralen tunga regler och tron tomma ord. Utan Anden har människan ingen hjälp ens av tron på Kristus.
Det är vad aposteln säger i andra läsningen, och där talar han till kristna. ”Den som inte har Kristi ande tillhör inte honom”. De bekände sig som kristna, men saknade liv. De var kristna till namnet, men saknade dess kraft. De bekände det yttre, men saknade Kristi Ande i sitt innersta. Jesus talar om dem i evangeliet: ”Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord”. De var kanske hängivna i början, men steg för steg har de anpassat sig till den här världen. Vår påve Franciskus varnar de troende för att ”förvärldsligas”. Vår förre påve Benedictus menar att här finns roten till många av de prästerliga övergreppen. I veckan hörde vi Paulus varna för de ”farliga vargar” som skall nästla sig in i kyrkan för att med ord om falsk frihet och anpassning till världen förvanska hennes andliga liv. Det är motsatsen till den frihet aposteln talar om:
”Vi har inga skyldigheter mot köttet”. Vi har ingen skyldighet att följa med strömmen. Det är när vi med ande dödar syndens gärningar som vi får ”leva”.
Utan Anden känns moralen som slaveri under hårda bud och stränga krav. Endast med Andens hjälp blir det en livgivande ånger som befriar och upprättar. Anden behövs också för att förstå vad förlåtelsen är. Anden ger den botfärdige visshet om att han inte längre behöver leva i fruktan. Han blir upphöjd till sin sanna värdighet som Guds barn och kan i hjärtat säga: ”Abba! Fader!” Genom Anden får människan livet tillbaka. Visserligen måste också den troende dö den kroppsliga döden, men det eviga och andliga livet har redan börjat. ”Era dödliga kroppar blir levande genom att den Ande som uppväckte Kristus bor i er”.
Och så går han ett steg vidare. ”Anden själv vittnar med vår ande”. ”Vår ande” – det är bland annat människans samvete när det blir ”samvetande” och samstämt med Guds Ande. En ny människa får liv och växer till.
Men människan är glömsk. Hon glömmer allt det goda Gud har gjort med henne. Hon har ju fått Anden i dop och konfirmation och sedan på otaliga sätt. När den salige JH Newman ser tillbaka på sitt liv så minns han sina synder, men dessa minnen har förlorat sin förmåga att plåga och skuldbelägga. Han fylls av jublande tacksamhet över hur Gud har förlåtit honom och fört honom på rätta vägar. De goda beslut han fattat och det goda han har gjort är Andens verk. Det är exakt vad Jesus lovade i evangeliet: ”Hjälparen skall lära er allt och påminna er om allt”. Det är Anden som påminner om Guds väldiga gärningar. Det är Anden som upplyser förnuftet så att hon ser och förstår. Det är Anden som sätter viljan i rörelse så att hon också gör det goda hon har insett. Ett vidunderligt samarbete växer fram mellan människans ande och Guds helige Ande. Redan profeten säger: ”Jag har min lust i dina lagbud. De är mina rådgivare”. ”Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn”.
Så går aposteln ännu ett steg. ”Är vi Guds barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. Som Guds barn får lärjungen löfte om samma arv som Kristus. Lärjungen får löftet att få dela hans eviga härlighet. Men det fanns ett ”om” – ”om vi delar hans lidande”. Aposteln ser dock inte detta som en plåga eller ett hinder, utan som ett uppdrag och ett privilegium. För att smaka denna frihet krävs det extra hjälp av Anden. Också den redbare kan plågas av att inte få svar när han ber om hjälp. Krafterna tycks rinna bort och endast mörker omge henne. Det är då det behövs Andens upplysning om att just detta är efterföljelsens väg. Vägen till fördjupad pingst går via korset och påsken. Att hålla ut i svårigheterna, men göra det i närhet till den lidande Kristus, det är att bereda väg för Anden och en ny frihet. Så har helgonen förstått det. De har också praktiserat det i vardagen när de ”offrade” sina lidanden och plågor genom att förena dem med Kristi lidanden. Lärjungen säger sitt Amen till det som i förstone bara ser ut som motgångar och hinder. Då sker något, genom Anden. En ny människa växer fram, en människa som i allt följer sin Herre, som är på väg att dela Kristi härlighet genom Hjälparen den helige Ande.
Den helige Basileios sammanfattar sin undervisning om Anden och säger: ”Genom Anden kan de troende ana vad som skall ske, förstå mysterierna, begripa det fördol-da, få del av nådegåvorna, ha sitt hemland i himlen, delta i änglarnas kör och få en glädje som aldrig skall sluta. De förblir alltid i Gud, de blir lika honom och blir det som övergår allt vad vi kan önska: de blir gudar”. Teologin kallar det gudomliggörelse.
Låt oss be om Andens vägledning och låt oss be i tro.
Den tro som vi nu bekänner i trosbekännelsen, och vars väldiga gärningar vi firar i den heliga eukaristin.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
