Predikningar Ingmar Svanteson

Padre Pios liv var på många sätt dramatiskt, fyllt av märkliga tec­ken. Men i grunden var det enkelt. Han umgicks med sina bröder på ett otvunget sätt. Den uppmärksamhet han väckte och de sår­märken han bar på sin kropp plågade honom. I biktstolen kunde han avslöja hycklarna, men framför allt trösta dem som prövades.

Efter den långa fångenskapen i Babylon hade Gud gripit in ge­nom den persiske kungen. Templet i Jerusalem var åter­upp­byggt, men i öv­­rigt var Guds lag bortglömd. Esra, präst och skrift­lärd, blir för­färad över vad han ser. Han ber på sina knän: ”våra synder har vuxit oss över huvudet”.

Evangelisten berättar om den yttre händelsen. Paulus beskri­ver den inre, vad som sedan händer i Kristi kropp, när den växer till. Vi hör och ser det yttre. ”Jesus säger: Följ mig! Och Matteus steg upp och följ­de honom.” Vi kan höra Jesu röst och vi kan före­ställa oss hur Matte­us bryter upp från sitt gamla liv. Men redan i den yttre händelsen finns en inre. Den yttre rösten nådde in till Mat­­te­us hjärta.

Finns det någon mening i det som händer? Dagligen översköljs vi av information. Mer än vi kan sortera och förstå. Även om vi begränsar flödet får våra sinnen ändå en mängd intryck, inte minst genom det som händer oss och genom de människor vi möter, lever till­sammans med eller de som dör ifrån oss. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, eller av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning i det som hän­der.

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i skapelsen, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan. Samtidigt visste hon att Gud står över allt. Hon var inte panteist. Hon såg, un­der­visade och förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, litur­gin och kyr­ko­fä­derna. Det finns ingen motsättning mellan hennes insikter och Paulus uppma­ning till Timotheos att hålla sig till ”vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär”. I grunden hör det ihop. Både mystiker och miljökämpar behöver Kyrkans vägledning för att inte gå vilse.

Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev hals­huggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas ”okuvliga vittnen för sanningen”. Paulus säger till Timotheos: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung.” Timotheos hade fått en nådegåva genom det uppdrag han fått, förmed­lad genom handpåläggning. Han uppmanas att frimodigt läsa ur skrif­terna, för­ma­na och un­dervi­sa, oberoende av sin ringa ålder.

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset. Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Men hon kan inte ”göra” något. Dock går hon inte un­­dan. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ. I många situationer där någon lider kan vi inte ”göra” något. Ord saknas. Det enda är att stå kvar och härda ut.

Idag, för 30 år, sedan invigdes detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991. Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Efter mässan var det många som ville gratulera. En ivrig gra­tulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: ”Himlen har landat!” Hans ord bekräftar hur man ofta sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse var och är dagens fir­ningsäm­ne.

Chrysostomos är inte bara känd för sin vältalighet, därav till­nam­net ”gyllen­mun”, han var också modig. Hans försvar för den san­na tron och för de fattiga gjorde att han som patriark i Konstan­tin­o­pel drevs i landsflykt. Kejsarinnan Eudoxia tålde inte hans kri­tik. Han fruktade inte motstånd, förlust av ägodelar eller dö­den. Han för­ak­tade världens fasor och nöjen. Mak­­­ternas raseri liknade han vid spindel­väv.

Kom till ro, min själ. Vi hörde den maningen i responsoriepsalmen. ”Kom till ro, min själ!” Vem vill inte höra en sådan maning? Alla människor vill leva i frid. Det är så vi är skapade. Men männi­skan har genom arvsynden förlorat sin djupaste ro. Och om hon finner den, tappar hon den lätt på nytt. En äldre översättning lyder: ”Vänd nu åter till din ro, min själ”. Friden har, som vi vet, många sabotörer. Benedictus gör en lång lista på vad som också kan finnas i klostret: ”avund, gräl, förtal, rivalitet, tvedräkt och oordning”.