Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2022

Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2022

Apg 1: 1-11; Ps 47: 2-3, 6-9; Heb 9: 24-28; 10: 19-23; Luk 24: 46-53

En upphöjelsens och triumfens dag

Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför. Han sä­ger att ”vår ringa mänskliga natur denna dag upphöjdes ända upp till Fa­derns tron”. Ingen dag, ingen doktorspromo­tion, inget Nobelpris, ingen mänsklig upphöjelse, kan göra något större med männi­skan än vad Kris­ti Himmelsfärds dag gör. Ty denna dag steg människan upp till him­len.  

    Himlen hade stigit ner till jorden. Det skedde när jungfrun Maria blev havande och födde sin son, som var Guds eviga Ord. Hon gav honom hans män­sk­liga kropp och själ. Det var den män­­ni­skan som dog på korset, som uppstod från de döda och som denna dag inför apost­larnas häp­na blickar lyfts upp i höjden och tas ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända upp till Faderns rike i him­len. ”Han gick in i själ­va himlen”, hörde vi i andra läsningen. En annan lärare, den salige John Henry New­man, säger att de änglar som alltsedan syndafallet bevakat ingång­en till para­diset, sänker sina svärd och bugar som bara änglar kan buga sig. Änglar­na ser med ännu stör­re häpnad än apostlarna hur denna människa förs förbi dem själva än­da fram till Fadern. Till den kroppen hör alla de som tillhör ho­nom som lemmar i hans kropp. Newman kallar mysteriet den åter­lösta människans triumf. ”Vad är en män­niska att du Gud tän­ker på hen­ne”, frågar psalmisten och får svaret: ”Med ära och härlighet krönte du henne.”

    Predikanten vet att detta låter otroligt för moderna öron, men det var nästan li­ka otroligt för apostlarna och, som vi hörde, för änglarna. Ändå har människan svårt att riktigt sluta hoppas. Något i henne, ett glödande kol under lager av jordisk bråte, kan inte ge upp hoppet på något utöver döden. Skulle alltsammans sluta i graven?

Kristi Him­mels­färd förkunnar vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet i gemenskap med den Skapare som gett hen­ne livet. Kristus har gått i förväg för att bereda plats. Och han gör det genom att upphöja den mänskliga kropp som han an­tagit. Som en ”bör­jan till vår upp­hö­jelse”. Leo den Store sä­ger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till pa­ra­di­set. I Kris­tus har vi nått himlens höj­der. Med honom sitter vi på Faderns hög­­­ra sida.” Människan förhärligas och gudomliggörs. Redan förnuftet sä­ger oss att vi inte kan nå ett så­dant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert och hotar att dränkas av jordiska löften med ome­del­bar tillfredsställelse. Tag bort himlen ur människans liv och hon fastnar i en dödens kultur. 

Hur får människan ett le­van­de hopp? Det handlar ju inte om drömmar. Vi är, enligt aposteln, skyldiga att svara var och en som kräver besked om vårt hopp.

I Apostlagärningarna berättar evangelisten Lukas hur apost­larna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds här­lig­het, den strålglans som omger Gud i hans rike, men som fortfarande är dold för människans öga. Jesus går in i denna här­lighet. Det är detta moln som leder Isra­els folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Molnet uppfyller Salomos tempel. Samma moln över­skuggar jungfrun Ma­ria när hon blir hav­ande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förkla­rings­berget för de förskräckta lär­jungarna. Jesus återvänder till den här­lighet från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”.

Men, och det är denna dags budskap, han återvänder inte på samma sätt som han kom. Av jungfrun Maria har han an­tagit samma mänsk­liga kropp och själ som vi. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härs­­kare och mak­ter”. I Kristi himmelsfärd fullbordas inte bara hela hans verk. Människan skymtar målet för sitt eget liv, hur han upp­höjer vår bräck­liga mänskliga natur till härlighe­ten på Guds hög­ra sida (inskott för denna dag i första eukaris­tiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före” (pre­fatio­nen). Eller som vi bad i kollekt­bönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphö­jelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den här­lighet dit hen­nes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi him­melsfärd är grun­den för vårt hopp. ”Kristus är vårt hopp”, säger aposteln.

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Våra uppgifter här på jor­den måste utföras hängivet och medvetet. Men vi har fått ett hopp, grundat i vår tro på Kristi himmelsfärd. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och få hjälp i de lidanden och motgångar som obön­hörligt möter. Utan det­ta hopp går den mänskliga ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som män­niskan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i mot­gången. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och dö­den. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det riktiga pro­por­tio­ner. Och mer än så. Aposteln säger: ”Jag me­nar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall upp­en­baras och bli vår”. De bästa vittnena om hoppet är martyrerna. Leo den store sä­ger att ”inget kunde för­skräcka dem, varken bojor, fängelse, landsflykt, svält, brand eller bett av vilda djur”.  

Låt oss be om tillväxt i hoppet. (I början av Oremus finner man böner om de gu­dom­liga dyg­derna.) Hos den som ångrar och sörjer över sitt kalla och ljumma hjär­ta väcks ett hopp. För den som vän­der om i bot och bön blir det him­mels­färd i miniatyr. I enlighet med Her­rens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd.” Att gå till bikt är att fira himmels­färd. I hjärtat måste vi göra det dagligen. Den alltige­nom ödmjuke slås inte ner av något, han är redan i him­len.

    Vi firar eukaristi för att stärkas i hoppet. Över offergåvor­na i dagens mässa ber vi: ”Låt det­ta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.

    Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar