Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2022
Apg 1: 1-11; Ps 47: 2-3, 6-9; Heb 9: 24-28; 10: 19-23; Luk 24: 46-53
En upphöjelsens och triumfens dag
Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. Påven Leo den store (d. 461) förklarar varför. Han säger att ”vår ringa mänskliga natur denna dag upphöjdes ända upp till Faderns tron”. Ingen dag, ingen doktorspromotion, inget Nobelpris, ingen mänsklig upphöjelse, kan göra något större med människan än vad Kristi Himmelsfärds dag gör. Ty denna dag steg människan upp till himlen.
Himlen hade stigit ner till jorden. Det skedde när jungfrun Maria blev havande och födde sin son, som var Guds eviga Ord. Hon gav honom hans mänskliga kropp och själ. Det var den människan som dog på korset, som uppstod från de döda och som denna dag inför apostlarnas häpna blickar lyfts upp i höjden och tas ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända upp till Faderns rike i himlen. ”Han gick in i själva himlen”, hörde vi i andra läsningen. En annan lärare, den salige John Henry Newman, säger att de änglar som alltsedan syndafallet bevakat ingången till paradiset, sänker sina svärd och bugar som bara änglar kan buga sig. Änglarna ser med ännu större häpnad än apostlarna hur denna människa förs förbi dem själva ända fram till Fadern. Till den kroppen hör alla de som tillhör honom som lemmar i hans kropp. Newman kallar mysteriet den återlösta människans triumf. ”Vad är en människa att du Gud tänker på henne”, frågar psalmisten och får svaret: ”Med ära och härlighet krönte du henne.”
Predikanten vet att detta låter otroligt för moderna öron, men det var nästan lika otroligt för apostlarna och, som vi hörde, för änglarna. Ändå har människan svårt att riktigt sluta hoppas. Något i henne, ett glödande kol under lager av jordisk bråte, kan inte ge upp hoppet på något utöver döden. Skulle alltsammans sluta i graven?
Kristi Himmelsfärd förkunnar vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet i gemenskap med den Skapare som gett henne livet. Kristus har gått i förväg för att bereda plats. Och han gör det genom att upphöja den mänskliga kropp som han antagit. Som en ”början till vår upphöjelse”. Leo den Store säger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till paradiset. I Kristus har vi nått himlens höjder. Med honom sitter vi på Faderns högra sida.” Människan förhärligas och gudomliggörs. Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert och hotar att dränkas av jordiska löften med omedelbar tillfredsställelse. Tag bort himlen ur människans liv och hon fastnar i en dödens kultur.
Hur får människan ett levande hopp? Det handlar ju inte om drömmar. Vi är, enligt aposteln, skyldiga att svara var och en som kräver besked om vårt hopp.
I Apostlagärningarna berättar evangelisten Lukas hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike, men som fortfarande är dold för människans öga. Jesus går in i denna härlighet. Det är detta moln som leder Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Molnet uppfyller Salomos tempel. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lärjungarna. Jesus återvänder till den härlighet från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”.
Men, och det är denna dags budskap, han återvänder inte på samma sätt som han kom. Av jungfrun Maria har han antagit samma mänskliga kropp och själ som vi. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. I Kristi himmelsfärd fullbordas inte bara hela hans verk. Människan skymtar målet för sitt eget liv, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida (inskott för denna dag i första eukaristiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före” (prefationen). Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. ”Kristus är vårt hopp”, säger aposteln.
Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Våra uppgifter här på jorden måste utföras hängivet och medvetet. Men vi har fått ett hopp, grundat i vår tro på Kristi himmelsfärd. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och få hjälp i de lidanden och motgångar som obönhörligt möter. Utan detta hopp går den mänskliga ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som människan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det riktiga proportioner. Och mer än så. Aposteln säger: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. De bästa vittnena om hoppet är martyrerna. Leo den store säger att ”inget kunde förskräcka dem, varken bojor, fängelse, landsflykt, svält, brand eller bett av vilda djur”.
Låt oss be om tillväxt i hoppet. (I början av Oremus finner man böner om de gudomliga dygderna.) Hos den som ångrar och sörjer över sitt kalla och ljumma hjärta väcks ett hopp. För den som vänder om i bot och bön blir det himmelsfärd i miniatyr. I enlighet med Herrens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Att gå till bikt är att fira himmelsfärd. I hjärtat måste vi göra det dagligen. Den alltigenom ödmjuke slås inte ner av något, han är redan i himlen.
Vi firar eukaristi för att stärkas i hoppet. Över offergåvorna i dagens mässa ber vi: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
