Predikningar Ingmar Svanteson

Människans ord avslöjar hennes inre. Inte minst hennes vankel­mod och inre splittring. De snabba och upprörda or­den som se­dan måste tas tillbaka. Hur många har inte fått bita sig i tung­an? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i ho­nom finns bara ett ja.” Det är hans ja till människan. För att hela henne. ”Alla Guds löf­ten har fått sitt ja ge­nom honom.” Guds löften är pålitliga och san­na.

Saligprisningarna öppnar ett fönster mot Guds rike. Ja, snarare en portal för dem som vill gå in i det nya livet. Också Paulus öppnar ett fönster och en portal. Han beskriver li­vet i Kristi försonande och därmed förhärligade kropp. Där finns kommunicerande kärl. De starka lemmarna stöder de svaga. De som får tröst delar med sig till dem som saknar den. De som lider förlorar inte modet, utan lider för dem som har det svårt.

Det nya och eviga förbundets offer. Kristi kropps och blods högtid lyfter fram pärlan i kyrkans skattkammare. Den heliga euka­ristin är källan och höjdpunkten i kyrkans liv. Ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakra­ments”, säger Tho­mas av Aquino. Av pedagogiska skäl väljer vi att samla sakramen­tets outtömliga rikedom un­der ett tema det nya och eviga för­bun­dets offer. När eukaristin instiftades vid Jesu sista måltid med sina lärjungar hör vi att det inte bara är en måltid. Jesus sade inte bara: ”tag och ät, detta är min kropp, tag och drick, detta är mitt blod”. Enligt den äldsta källan sade han: ”Detta är min kropp som offras för er”. Om vi­net sade han: ”Detta är mitt blod, förbunds­blodet, som blir utgjutet för många”.

Under veckan har vi i kollektbönen bett och hört: ”Gud, vår Fader, inget finns som undandrar sig din försyn”. Någon leder och styr allt som sker, både i våra egna liv och i hela mänsklighetens. Men Guds försyn har också medaktörer, människor och änglar. Vi har hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hände Tobit. Samtidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns anvis­ningar. Så skedde och det ledde allt till ett lyckosamt slut. Försy­nen är inte ett operson­ligt öde. Människan är inte en lekboll för opersonliga makter.

Familjedramat slutar lyckligt. Tobit får sin syn tillbaka, och dess­­utom sin son och en svärdotter. Tobit prisar honom som ”slog, men åter förbarmade sig”. Han går ”med långa kliv och i sin fulla styrka” genom Nineve för att möta och ta emot sin svärdotter. Hans son Tobias för sin hustru till fadern. Däri skymtar något stör­­­re.

Tobias är ivrig att fullborda sitt ärende och få Sara till hustru. Sju män har dött på bröllopsnatten, men Tobias använder de verktyg han fått genom Rafael och fienden drivs på flykten. (Läs gärna To­­bits bok i sin helhet.) Sju män? Det låter nästan makabert. Inför sådana händelser eller ord spanade ofta kyrkofäderna efter en djupare me­ning.

Både Tobit och Sara är djupt förtvivlade. De vill inte leva längre. Tobit skymfades av sin hustru. Sara skymfades av sin tjänsteflic­ka för att kväva sina män. Hon överväger att ta sitt liv. Men båda ber. ”I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds här­lighet, och Rafael sändes ut för att ge dem bot.” Tobit blir Sa­ras svärfar och det hela slutar lyckligt.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal. Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade. Myntet med kejsarens bild var avskytt av judarna, men att betala skatt är inte avguderi. Jesus flyttar ner frågan på ”an­d­ra plats”, efter det förs­ta och vik­tigaste, att ge Gud det som tillhör Gud. Och då finns goda skäl att ge ”kejsaren det som tillhör kej­sa­ren”.

Marias besök hos Elisabet är en ikon. Två kvinnor möts. Olika generationer, olika kallelser, olika förbund, men de ser och hör varandra. De överträffar var­andra i ömsesidig aktning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äldre älska de yngre. Ibland räcker det med ett leende, eller ett vänligt ord…

Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Förra söndagen, Pingstdagen, talade vi om den helige Ande som ”strömmar av gläd­je”. Vi vet att strömmar av vatten kan komma i sådana mängder att vi behöver stup­rännor, kana­ler, vallar eller dam­mar för att vattnet inte skall dränka oss utan bli till väl­signelse.