Predikan 4 Påsksöndagen 2022

Apg 13: 14, 43-52; Ps 100: 1-3, 5; Upp 7: 9, 13-17; Joh 10: 27-30

Ingenting skall fattas mig.

Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska och idyllis­ka fär­ger. De ge­nerationer som sökte frihet och oberoende fnyste. Vem vill vara ett får i en flock? Idag skakar man nog bara på huvudet. Men bilden av den oberoende och fria män­niskan, hål­ler inte den på att krackele­ra? Klarar männi­skan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

    Finns det rentav något lockande i herdebilden? Svarar den inte mot ett djupt mänskligt be­hov, behovet av någon att lita på, nå­gon som inte svi­ker? Bil­den av den gode herden är inte ba­ra varm, den är ock­så präglad av styr­ka. Den är bå­de ömsint och stark. Bland människor är det ofta antingen – eller. Å ena sidan den starke som är kall och saknar hjärta, å andra si­dan den empa­tis­ka, som visar sig vara känslostyrd och därför saknar sta­bilitet och fasthet. Människan behöver ju både det ena och det andra. Den gode herden kan både kämpa mot vargar och ta lam­met i sin famn.

    Inte heller måste man välja mellan individualism och kollektivism, som stän­digt kon­­kurrerar med eller stri­der mot varandra. Herden på vår bild känner varje enskilt får och kallar det vid namn. Samti­digt håller han samman hela den stora hjorden, utan att det blir ett operson­ligt kollektiv. Fåret känner herdens röst och kan skil­ja den från al­la an­d­ra röster. Det finns en personlig och nära relation mellan herden och varje enskilt får. Samtidigt hålls hela hjorden ihop av samme herde. Inte från en hög posi­tion. Her­den lever mitt ibland få­ren och delar deras villkor i regn och sol, under natt och dag, i krig och fred. Her­den är där för fårens skull. Han är beredd att kämpa och rentav ge sitt liv för dem. Inte av tvång, utan av fri vilja, av kär­lek. Han ger sitt liv för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

    Är bilden av den gode herden mera än en vacker bild? Trons svar är att verklighe­ten över­träffar bil­den. Det är en verklig människa, Jesus från Nasaret, som säger: ”Jag är den gode her­den”. Han levde som människa. Han dog vår död men uppstod från de döda. Han gav sitt liv för oss och ger oss del av sitt uppståndna liv för att vi skall ha liv, både här och i evigheten. Det vore naturligtvis ett förmätet och dår­aktigt an­språk – om det inte vore sant.

    De som lyssnade till Jesus visste att Gamla Tes­ta­mentet talar om folkets le­da­re som herdar. Det fanns goda ledare. Tänk bara på kung David, som började sitt liv som herde. Där lärde han sig att kämpa mot lejon och björn. Han var kämpen som också spelade harpa och diktade psalmer. Men de flesta av Davids efterföljare på tronen förde fol­ket vilse och svek när de sattes på prov.

Profeterna hade utlovat en herde som var olik alla andra herdar. Gud skulle själv bli deras herde. Det visste de som lyssnade till Jesus. Så hör de Je­sus säga: ”Jag är den gode herden.” Det be­tyder: Den gode herden, det är jag. Till skill­nad från alla dem som svikit och sviker. Det låter ofattbart i moderna öron, men det måste ha låtit ännu mera an­stöt­ligt när Jesus sade det.

Alla kände till de falska herdarna, de som flydde när de såg vargen komma. Också vi känner till dem. Där ledaren sviker går det ut över folket, särskilt de svagaste. Näs­tan dagligen hör vi om dessa svika­re. Allra värst blir sveket, när det sker i Guds och kyrkans namn. Måste man vara hel­gon för att vara en god ledare? Kanske inte, men det minsta man kan begära är att de är sann­fär­di­ga, redliga och att de tar konsekven­serna av sina svek. Låt oss uppriktigt be för våra biskopar och präster. Det är ingen tillfällighet att vi nämner påvens och biskopens namn i var­je mässa. Vi gör det för att de behö­ver Guds folks förbön, lika mycket som vi behö­ver pålitliga och goda herdar.

När Jesus talar om den gode herden märker vi att det inte bara handlar om jordis­ka och materiella behov. Herden skall också bekämpa människans andliga fiender: synden, döden och djävu­len. Det kan tyckas överandligt när våldet härjar både i Uk­rai­na och på våra gator. Det är tvärtom. Ju svårare frågorna blir – antingen de handlar om krig, fred och klimat, om livets okränkbarhet, om familj och förhållandet mellan man och kvinna, eller om vad som kommer efter döden – desto viktigare är den per­sonliga vänskapen med den gode Her­den. Den tryggaste män­niska är den som kan säga: ”Herren är min herde, ingen­ting skall fattas mig”.

Den gode herden har en vidun­derlig förmå­ga att tilltala varje människa per­sonli­gen. När han kalla­de på den som skulle bli trons fader, då ropade han: ”Abra­ham! Abra­ham!” När han behövde en be­friare för folket i Egyp­ten, då ropade han ur den brinnande busken: ”Mose! Mo­se!” När han behöv­de en doma­re för folket, då ropa­de han till den unge poj­ken i templet: ”Samuel! Samuel!”

 Men ännu märkligare är att fåren känner igen hans röst. Så var det för Petrus och de andra. När Je­sus gick förbi och kallade dem med orden, ”Följ mig”, då var det nå­got i den rösten som de kände igen. De inte bara kände att rösten var tillförlitlig. De visste det. Och så har det fortsatt genom tiderna. Kyrkan växer när männi­skor lyss­nar till Jesu röst.

Idag är det både svårare och enklare. Det är svårare eftersom det inte läng­­­­re finns några kristna ledstänger och givna vär­deringar. Snara­re tvärtom. Tecken tyder på att vår kultur har blivit ”kristofobisk”. Men sam­­­tidigt klar­nar sikten. Betydligt svårare är det med röster som låter from­ma och ”krist­liga”, men som långsamt gli­der med strömmen och tar långa omvägar för att undvika san­nings­frågan. Kyrkans svå­raste fiender tycks finnas inom hennes egna murar.

Hur lär vi oss känna igen den gode Herdens röst? Det är inte något mys­tiskt. I grun­den är det enkelt. Lärjungen lär sig känna igen Herdens röst genom att lyss­na och lyda. Genom att lyssna när han talar. Och han talar i sin hjord, som är hans heli­ga katolska och apostoliska kyrka. Till sina apostlar, och i förlängningen till kyrkans herdar och lärare, säger Jesus: ”Den som hör er han hör mig”. Vi lär oss urskil­ja hans röst ge­nom att lyssna till den he­liga skrift och, som Bene­dictus säger, ”till erkända och rättroende katols­ka fäders ut­lägg­ningar av den”. Detta ihärdiga lyss­nan­de övar upp vår ur­skillningsför­må­ga. Det ger en ”katolsk känsla” för den gode her­dens röst, en sensus catho­licus. De troende lär sig att ”känna med kyr­kan”, sen­­tire cum ecclesiae, de får en inre för­måga att skilja san­ning­en från lög­nen.

Det betyder konkret: när vi blivit förvirrade och tankarna snurrar, så måste vi vän­da vårt öra i rätt riktning. Bli stilla, läsa och lyssna till en på­­litlig röst. Stänga av de för­virr­ande rösterna och lyssna till den röst vi känner igen. Herrens röst kan vara allvar­lig och utmanande. Han begär ju allt, att vi inte föredrar något framför kärleken till ho­nom. Inte ens kärleken till de närmaste får väga tyngre. Det avgörande skälet för detta omutliga krav är att han gav sitt liv för dig. Endast san­ning­en befriar och ger liv. ”Vad kan vara ljuv­liga­re än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedictus.

    Rösten talar än idag. Ty Kristus är upp­stånden från de döda och lever mitt ibland oss. Han inte bara kallar lär­jungar att följa honom. Han ”känner dem”, bättre än de kän­­ner sig själva. Han har nyckeln till mitt livs innersta hemlighet. Han vet vem jag är och han vill mitt bästa. Verkligheten är underbarare än bilden. 

    Den gode herden ger ett vidunderligt löfte: ”Mina får lyssnar till min röst och de föl­jer mig. Jag ger dem evigt liv och ingen skall rycka dem ur min hand.”

Låt oss aldrig sluta att lyssna till och föl­ja hans röst! Så att vi i hjärtat kan säga: ”Her­ren är min herde, ingenting skall fattas mig”.

    Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson