Kortpredikan 14 maj 2022, S. Mattias, apostel

Apg 1: 15-17, 20-26; Ps 113: 1-8; Joh 15: 9-17

”Jag kallar er vänner.”  

Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik.

Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan blir ett ”vänskapens sakrament”.

Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas er­sät­ts med Mat­tias. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Guds­­­­­fol­ket växer fram.

Petrus tar till orda – någon måste ta initiativet. Men det är inte ett hugskott. Petrus för de andras talan och skälet finner han i skrif­ter­na. ”Må hans (Judas) ämbete övergå till någon annan.”

Två blev föreslagna – vi vet inte av vem. Man skymtar de troen­des samverkan. Vad är en herde utan sin hjord?

Men det är Herren som leder. Alla ber till honom som ”känner al­las hjärtan. Visa oss vil­ken du har utvalt.” Alla påminns om att apostlarna är ut­val­­­da. Den utval­de har svårare att förhäva sig, även om risken alltid finns.

Så kastar man lott och alla tar emot utslaget. Ingen/inga kan sä­ga: ’Vi vann’.

Lukas berättar hur kyrkan förs vidare av Anden i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänsk­ligt, mellan ödmjuk bön och frimodigt handlande, mel­lan lyhördhet för Skrifterna och lydnad för vad som har skett.

Anden leder Guds folk, så att hon kan vitt­na om sig själv som ”vänskapens sakra­ment”.

O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.

                                                                                                                 pater Ingmar Svanteson