Predikningar Ingmar Svanteson

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åker­bruk­are firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egyp­ten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögti­den, som blev vår pingst, försoningsdagen och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkans heliga år växer fram. Hel­gon­festarna, i sin tur, är Andens frukter av Kristi uppenbarel­se.

Den helige Olav var kung och krigare, men hade en hängiven tro. Han stupade vid Stik­lastad i Norge år 1030 och uppfattades av trons folk som mar­tyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves. Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, nuvarande Trondheim, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Guds här­lig­het avspeglas i hans ansikte. Det är inte svårt att förstå. Men varför hängde han en slöja för sitt ansikte när han slutat sitt tal till folket? Paulus förklarar det: ”Han dolde sitt ansikte för att israeliter­na in­te skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut”.

Kyrkan i stort har tagit över vad Benediktinerna har gjort länge, att fira alla de tre syskonen i Be­tania tillsammans. Vi firar dem som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vän­skap, ty han var verklig männi­ska. Samtidigt, eftersom vänskapen är ömsesidig, kan den nå det allra högsta. Traditionen kallar det andlig vänskap. Två vänner blir som en själ i två kroppar.

Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig, men är en tydlig bild för dagens he­donism där livets mening blir förströelse, ”to have fun and pleasure”. Samti­digt har leda blivit en folksjuk­dom i västvärlden. Ledan drabbade också munkarna i deras enformiga liv. De talade om ”middagsdemonen”, acedia, ledans och likgil­tighetens last. Den frestade dem att söka förströel­se i stället för att hålla ut i ar­bete, bön och läsning.

Den Gud som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. I söndagens mässor detta år följer vi under den gröna tiden Markus evangelium. Men hans evangelium är kort och under fem söndagar kompletterar vi med sjätte kapitlet ur Johannes evangelium. I kapitlets inledning berättar Johannes att Jesus far över till andra sidan Galileiska sjön och att mycket folk följer efter. Han går upp på ett berg och tar plats där med sina lärjung­ar. Jesus lyfter blicken och ser att mycket folk är på väg till dem. Han vill också att vi skall veta att judarnas påskhög­tid är nära. Därmed har Johannes in­rett ”scenen” för det som skall hän­da.

På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han förkunnar dem för folket och folket svarar: ”Allt vad Her­ren har sagt vill vi göra.” Där­med ingås förbundet mellan Gud och hans folk. Morgonen därpå frambärs ett offer nedanför berget. Mose stän­ker blodet från offerdjuren på altaret och på folket som en bekräf­telse av förbundet. Det förmedlade och mottagna Ordet beseglas genom blod. På and­ra ställen berättas också att förbundet firades med en måltid.

Eftersom den heliga Birgitta i Sverige firas i oktober firar vi ett annat av dagens helgon, den helige Johannes Cassianus (d. ca 430). Genom sina skrifter har han spelat en vägledande roll för det andliga och asketiska livet i både öst och väst, också indirekt genom Be­ne­dic­tus regel, där han ofta finns ”mellan raderna”.

Maria från Magdala kom först till den tomma graven. ”I gryningen söker jag dig.” När hon berättat för Pet­rus och Johannes skyndade de dit och såg också de. Sedan gick de hem. Men Maria gick inte hem. Hon stannar vid graven. Som bruden i Hö­ga Visan ”söker hon honom som hennes själ har kär”. Hen­nes kärlek över­går apostlar­nas. I detta sökande ser munken, och egentligen varje människa, sin kal­lelse, att ”verkligen söka Gud”. Och att hålla ut i detta sökande, hålla ut till slutet.

”Mose sträckte ut sin hand över havet”. Vattnet drevs undan med en stark vind och folket kunde gå torrskodda tvärs igenom havet. Också Jesus sträckte ut sin hand. Han visade på sina lärjungar och sade: ”Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor”. Predikanten hörde till dem som denna dag för 46 år sedan fick avlägga de högtidliga bene­dik­tinska löftena (professen). Det sked­de i Ös­tanbäcks kloster i Svenska kyrkan och högtiden fi­rades som pro­feten Elias dag, enligt östlig tradition.